Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam
- HÄMND OCH FÖRSONING
- VII. Lillhamra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VII.
Lillhamra.
Några dagar före julen kom ett bref till fröken Emerentia.
Det var {rån Ludvig, som berättade händelsen med Theodora och
bad sin fostermor mottaga henne på Lillhamra.
«Jaså», sade majoren, då han fick höra brefvets innehåll, «då
är pojken, förbanna mig, kär i den der flickan, hvad hon heter; och
han vill nu att vi skola uppfostra en hustru åt honom.»
«Men, kära du», invände fröken, «han skrifver uttryckligen att
han räddat henne från förförelse och olycka, och att han ej vet
någon bättre fristad för det arma barnet än här hos oss. Det är
ej annat än ett drag af hans kristliga medlidande.»
«Hvad f-n är det för persilja du pratar, syster Emerentia P»
sade majoren; »sådana der gamla mökäringar, som du och andra,
komma alltid stickande med er kristendom; pojken är kär och
dermed basta; han vill ha henne till hustru och du skall med tiden
få se att så går, och att vi få barnbarn i huset.»
«Så du pratar», sade fröken; «kan då omöjligen en ung karl
ha ädla känslor och blott af mensklighet hjelpa en flicka undan
förnedring?»
«Å jo, men förbannadt sällan är det», yttrade majoren, som
liksom skämdes litet grann öfver att det var så sällan.
«Du erkänner ju sjelf», fortfor fröken, som nu fann sig hafva
öfvertaget, «du erkänner ju sjelf att Ludvig är en ädel yngling,
och likväl tror du att han endast af egennytta räddat flickan och af
egennytta vill oss låta uppfostra henne till en nyttig menniska.»
«Hm hm, ja det är väl så», svarade majoren; «men är flickan
hygglig, så hvarför inte, han må gerna hålla af henne.»
«Det vore just hyggligt», yttrade fröken litet förargad.
«I all tukt och ära, syster Emerentia», tilläde gubben; «ni
fruntimmer äro då alldeles befangda. En karl skall, då ni vill
tycka om honom, vara rent af ett trädbeläte, han skall sucka och
bedja och åbäka’ sig som en gammal kärring och kär får han inte
bU, det är gudbevars syndigt, utan han skall gå der som ett
oskyldigt fa i alla sina lifsdagar och tala om månsken och himmelsk
kärlek och allt det der; f-n vet inte allt hvad det heter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0054.html
