Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - X. Den döende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slå, än nästan som de skalle stadna, än öka hastigheten, liksom
de ville skynda undaxi för döden? Har ni aftorkat kallsvetten på
en döendeP t hört hans sista hviskande bön om nåd och kärlek?
Har ni sett hans leende? Döden kommer alltid med ett leende på
läpparne; det är blott bröstet, som sackar at lifvets sorger.
Gamman framsatte ett ljus bredvid sängen och lemnade ram*
met, skenet föll klart på den kampandes ansigte, som var blekt,
utmärgladt; men ännu-’ brann der eld i de insjunkna ögonen, ännu
hvälfde sig tankar inom den breda pannan; snart, snart skulle allt
vara förbi
«Ni har bedt mig komma», sade Ludvig och satte sig bredvid
sängen, «jag har kommit till er för att fullgöra min pligt som
Guds tjenare.»
«Tack, herre», sade mannen med mer styrka än man kunde
formoda; «tack, herre! Ni skall veta», fortfor han afbrutet, «att
jag varit en dålig menniska i mina dar — och ej myeket brytt
mig om prester och bibel; jag tvertom gjorde gäck af begge
de-lame och gick ofta i kyrkan för att endast få något att skratta
åt, om jag märkte någonting underligt hos presten; — men jag
hörde en gång på er, och från den stunden föll liksom fjäll från
mina ögon — ni talade ni, ej bättre än andra — men ni sade
det med mening, det kom ur ert hjerta och träffade mig — ni
såg så kärleksfull ut, så god — och jag ville ännu en gång se er
i ögonen innan jag dog.»
«Om jag kan trösta», sade Ludvig, «så är det icke mig, utan
Herran ni har att tacka derför; det är han som talar genom mig
och ber er att uppriktigt bekänna edra synder. Har ni något på
hjertat, så bekänn — i bekännelsen ligger en half ånger och i
ångern bönhörelse.»
«Ja, jag vill bekänna — jo, herre, jag har mördat, med denna
hand mördat en menniska. — Förlåtas blodskulder?»
«Ingcn skuld», sade Ludvig och ryste, «är så stor, att ej den
evigt barmhertige fadren vill förlåta den, om du faller ned för
hans fot och ångrande ber om hans förbarmande».
«Ja, herre, så tror jag också; men det är ej nog», yttrade den
sjuke med förtviflans ansträngning — «det är ej nog — jag har sålt
roiaa barn, sålt dem för penningar, herre—jag har mottagit
blodspenningar för dem och dessa ligga och bränna på hjertat som eldkol.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
