- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. De fyra signaturerna /
60

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - XI. Missförstånd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

«En besynnerlig fråga, Adolf», yttrade Ludvig; «du är ej frisk

— hvilken olycka har händt dig, rik, förnäm, med de djerfvaste
förhoppningar — hvilken af dessa Har slagit felt?»

«Åh, intet mer än alla. Nå, Ludvig, hvilken är den största
olyckan, den, som förkrossar hjertat, som ger oläkliga sår — du
visste det förr, vet du det äfven nu?»

«Jag förstår ej din mening», sade Ludvig; «men lugna dig —
låtom oss tala som tänner.»

«Vänner, ha, ha, ha!» skrattade Adolf vildt.

«Du hånler, Adolf; hvad menar du?» frågade Ludvig,
bekymrad för sin väns förstånd.

«Du sade sjelf en gång: det hårdaste, som kan drabba ett
menniskohjerta, är att en gång blifva tvingad att förakta det man
fordom älskade.»

«Ja, du har rätt, Adolf, det är hårdt, mycket hårdt.»

«Nå, om jag nu vore i denna ställning, att jag måste
förakta det jag fordom älskade», sade Adolf och fäste sina brin-

nande blickar på Ludvig.

«Jag förstår dig ej, gode Adolf», yttrade denne, «förklara dig!»

«Jo, ser du, jag egde fordom en vän», började denne med en
darming på rösten, «en vän, som var mitt andra jag, som jag
tillbad som min gode engel, en vän, för hvilken jag velat offra lifvet,
om hvars dygder jag i många år drömde vakande en herrlig dröm,
full af trohet och kärlek; — nå väl, jag älskade äfven en flicka,
jag älskade henne innerligt, men stridde med mig sjelf, för att
bekämpa mitt bjerta — ty min vän ville så — sade att det var
rätt — att jag skulle finna mitt samvete lugnt, min död fridfull,
om jag öfvergaf henne: nå väl, Ludvig! den der vännen svek mig
och jag hör nu, att han sjelf ämnar gifta sig med flickan. Kan

du säga mig ett trösteord, Ludvig, — du har så godt om sådana.»

«Ja, Adolf, det kan jag», svarade vännen småleende, «det kan
jag, Gudi lof — Theodora är min syster.»

«Din syster!» ropade Adolf och sprang upp, «din syster —
man har sagt mig att I ären förlofvade med hvarandra. Jag fick
bref derom från K—»

«Ganska möjligt, men se här bref från Theodora — läs.»

Adolf läste. «Jag har således gjort dig orätt, Ludvig»,
yttrade han slutligen, räckte honom handen och nedslog blicken,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free