- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. De fyra signaturerna /
76

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

«Ack nej, det är inte farligt; när har du väl sett, att en groda
eller ödla förkylt sig? Det tillhör de krälande och krypande
djuren ’ att tåla både kallt och varmt, både torrt och vått», svarade
Wimmerkant

Denne yngling var, när man undantager hans oöfvervinneliga
lust för spektakel och hvad han kallade «drift», en god menniska.
Hans far var rik, och hans kassa var således större, än de andras;
han var derföre också sina vänners bankör, lånade ut, när han hade
något, och återfordrade icke penningarne förr, än han sjelf var i
verklig «knipa». Då kom han och berättade, att han var «luden»,
det vill säga var en «bjöm*>, som fick lof att »björna» sin goda vän,
emedan han sjelf var «rakad». Fick han penningar, var det bra;
fick han åter intet, så tröstade han sig med, att han nog hade flere
att »tentera» på penningar, och om af alla hans fordringar ingen
ville flyta in, så lånade han.

Man observerade alltid noga, då brodern Wimmerkant fick
Rek, det är kontraktionen af ordet «Rekommenderas» på bref, och
då måste han dela med sig åt sin behöfvande nästa. Det blef
osäkra fordringar, men tvert emot hvad affärsmännen skulle tro,
fick han igen sina penningar, utan att hvarken hafva skuldsedel
eller borgen.

Ehrenfried hade ingen förmögenhet, men var skicklig och gaf
undervisning i åtskilliga stycken, så att han drog sig fram temligen;
men måste dock ofta nog anlita Wimmerkants kassa.

Gyllenstråle var hvarken fattig eller rik, utan lefde så der
temligen sorgfritt, och Jonsson, bondsonen, »knogade» sig fram på
mycket litet, läste mycket och var en passiv deltagare i de andras
nöjen.

Den, som först bröt det muntra laget, var Gyllenstråle, han
tog kansliexamen och lemnade akademien, för att söka sin lycka i
Stockholm, der han egde stora slägtrelationer och der sålunda en
lysande bana utvecklade sig för honom. Han reste, sörjd och
saknad af sina vänner, såsom en öppen, glad och treflig kamrat, och
som den, hvilken på grund af en finare och mera regelmässig
uppfostran, varit ett slags «styre» för de öfrige, en sådan vän, som
gjorde, att deras gemensamma nöje så der någorlunda antog
egenskapen af ett lagom — nämligen i den bemärkelse, som det kan
hafva bland lustige bröder. Gyllenstråles bortfärd gjorde en lucka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free