Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sörjande moder bland sina sofvande barn. Bet är ej s& oriktigt,
att katolikerne anse kyrkan som menniskomas moder, det är
omkring henne dock alltid barnen samla sig till slut, det är inom
hennes ringmur de slumra, de stackars barnen, och glömma sina sm&
sorger, sina leksaker och sina vänner.
»Komministern heter Jonsson», svarade skjutsbonden p&
Ehra-frieds fråga, och i samma ögonblick afspeglade sig med
daguerreo-typisk noggrannhet den hederlige kamraten Jonsson, »arbetsmyran»,
som hjelpte dem att skratta åt Wimmerkant i tiden.
Det var naturligt att Ehmfried lät köra in i
komministergården. Ett par hvithåriga barn, det ena klädt i kolt, sprungo på
gården och kröpo bakom brunnskaret, för att ostörda och obemärkta
betrakta den främmande och hans granna vagn. Ehmfried gick
bort till dem och frågade dem efter pastor Jonsson.
»Pappa», sade den ene gossen och torkade sig om näsan;
»pappa P ja, han är ute på gärdet, der de bryta sten.»
Utan att förut gå in, skyndade Ehmfried, efter barnens
anvisning, ut på åkern.
En* praktisk man skulle naturligtvis först gått in i huset,
blifvit af en piga invisad i en tom sal, med gamla taflor på väggarne,
han skulle en half timma gått och bekikat taflorna, och ändtligen,
på en knarming i dörren, förstått, att frun kommit, han hade då
vändt sig om, bugat sig, sagt sitt namn och förklarat, att.han
tagit sig friheten att vid sin genomresa helsa på, emedan, etc. etc.,
hvarefter frun skickat ut efter sin man, som gått in bakvägen,
rakat och snyggat sig litet, och slutligen kommit in, för att
välkomna gästen.
Alla dessa omgångar skulle en praktisk man iakttagit, men
Ehmfried var ej en sådan, och derföre gick han direkte ut på åkern
till sin ungdomskamrat
Ehmfried såg snart på afstånd sin gamle vän, med pipan i
munnen, häfvande på en stång och vägande upp en sten, som ett
par drängar försökte att »brösta» upp, det vill säga, med bröst och
axlar lyfta ur hålet. Ehmfried kom närmare, utan att blifva
bemärkt, och hörde att pastorn sade:
»Det var en riktig hund till sten; tvy vare mig, tog jag icke
i, så att det riktigt gör ondt i armarne!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
