Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Jonsson, som, enligt Wimmerkants utlåtande, fordom hade
oruter i sig att bli en riktig bondkaplan», hade också blifvit en
riktig hedersman, som innesluter sig inom sin socken, liksom en
snäcka inom sitt skal, som lefver blott för att bruka sitt boställe
och sköta tjensten någorlunda. Hela den yta af poesi, han hade
antagit vid akademien, hade blifvit bortnött; han var en ganska
vanlig menniska; han anslogs ej mera af de gamla, välkända to*
nema, ty de strängar i hans själ, som fordom ljudade lika med de
andres, hade blifvit omstämda eller hade sprungit af.
Den Jonssonska familjen var stöpt i samma form, alla krusade
för «professorn», men ingen tycktes kannas vid vännen. Der var
tråkigt, och om ej barnen varit, hade Ehmfried dött af ledsnad innan
frukosten. Nu tog han dem i knäet, lekte med dem oeh berättade
dem sagor, och barnen kände igen den gamle vännen; de, men
ingen annan, läste i hans snillrika ögon hvad han kände, och de
hyllade sig ,till honom, bemötte honom som ,en af sina jemnåriga
och sågo ej annat, än att han var ett stort bam; — det var sannt:
den snillrike, den namnkunnige mannen var ännu ett bam.
Barnen fingo väl otaliga påminnelser om, att det ej passade
att vara så efterhängsna; föraldrame gåfvo blickar och vinkar, men
ingenting hjelpte, barnen visste, bättre än de gamle, hvem de hade
för sig och fortforo med sin lek.
Ändtligen var frukosten förbi och Ehmfried tog afsked;
pastor Jonsson med sin fm kunde aldrig nog ursäkta den sparsamma
anrättningen, och pastorn försäkrade, att om han vetat af så «rart»
främmande, skulle han väl haft en butelj portvin hemma.
Ehmfried reste och drog en djup suck då han for genom byn.
Det är en bitter erfarenhet att ej återse en vän, fastän man träffar
honom.
Men resan fortsattes, och den evigt unga naturen, björkame,
som ännu buro samma drägt som i hans barndom, foglarne, som
ännu sjöngo samma drillar som fordom, med ett ord, naturens
ungdom gjorde honom glad, kom honom att glömma att menniskan åldras.
Några dagar derefter inträffade han i K., — han visste att
hans gamla vän Wimmerkant bodde der, var en rik man och hade
mycket inflytande.
Han gick således till vunnen Wimmerkant; men icke heller der
återfann han sin gamla vän. Wimmerkant var nu en af den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
