- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. De fyra signaturerna /
95

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att så är, men vi äro menniskor alla — och Julie var det äfven,
men en god menniska.

Efter några Ögonblick hade Julie försvunnit; baronen berättade
nu under sin promenad i salongen den remarkabla händelsen med
urstigningen, fick gratulationer från höger och venster öfver , sitt
mod att i vinterqvällen till fots genomvandra en pöbelhop och dito
äfven sin mensklighet att låta gossen åka i sin egen vagn.

Det dröjde likväl ej länge förr än en lång mager man, med

ett nästan platt ansigte och ett par tätt hopträngda ögon, som;

tycktes språka med hvarandra öfver näsan, framträdde i midten af
rummet och förkunnade, att man i galleriet hade arrangerat en
tableau vivant, till hvilken sällskapet inbjöds. Den långa utroparen
var ingen annan än kammarherren Axel Liljemark till Björkvik,
presumtive arftagaren efter baron Liljemark af Östraby och Julies
adoratör par preference.

Sällskapet troppade åstad till galleriet, ett långt rum prydt

med blompallar längs efter väggarne; i fonden dolde en purpur-

färgad gardin taflans öppning. Sällskapet ordnade sig under ett
oupphörligt joller och prat; ett fortepiano och en harpa läto höra
något rätt vackert, som dock mycket förgick i sorlet; ändtligen for
täcket åt sidan och taflan var synlig. Det var Rafaels madonna.
Julie satt der blek ännu som en lilja, klädd i en ljusblå mantel,
hvilken i lätta draperier föll ned omkring henne; hon fästade sitt
själfulla öga på ett skent barn, som, sträckande sina små armar
mot henne, hvilade i knäet; en annan gosse stod stödjande sig
mot hennes knä och blickade förvånad på det sköna barnet; på
hans staf, som slutades i ett kors, såg man att det var den lille
Johannes. Ett allmänt utrop af beundran lopp genom sällskapet,
och kammarherren Axel hviskade till sina grannar: «då jag
arrangerade denna tablå, tog jag en trogen kopia af originalet för mig.

— min imagination hjelpte det öfriga. Passar icke Julie Liljemark
förträffligt till en helig moder P Jag har ej glömt min latin, mater
amata, intemerata — ora pro nobis — heter det — hvad tror ni,
mina damer, jag läser ännu med lätthet min Horatius och Curtius.»

Förhänget föll och åter började sorlet. — Det blef sednare;
man gäspade, man hade tråkigt, man satt förgäfves och bläddrade
i alla de vackra gravyrverk, hvarmed borden voro öfverlastade.
Ändtligen kom supéen — hvar och en reste hem till sig — allr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free