- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. De fyra signaturerna /
113

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En afton kom man händelsevis i ett större sällskap att nämna
kapten Werner och hans skeppsbrott med «Svenska Äran», som sjönk
vid Åland. Samtalet väckte den gamle hofmarskalkeil K., som just
nn drack sin femte mandarinkopp thé, ur hans vanliga apati.

«Hur var det? Werner? Är inte han från Westmanland?»

«Jo», svarade en af sällskapet, «det är högst troligt, ty han
har tjenat vid Westmanlands Wargering.»

«Riktigt, riktigt», sade hofmarskalken; «jag kände hans
föräldrar; det var en utfattig löjtyant Werner, som bodde, låt mig sef
jag tror det hette Granhulta, i Westmanland; ja Granhulta. Ni
må tro, mine herrar, jag har en gång varit inqvarterad der.
Huset var väl fattigt, men ordentligt och bra; gumman Werner
var en riktig matgumma — man måste hjelpa sonen — jag
glömmer aldrig hennes delikata böckling; det var en böckling så mör
oeh fet, att oljan flöt ur ryggen på honom. Det är en
samvets-pligt att rekommendera sonen då han är i nöd. Har herr baronen
ätit veritabel böckling? Man får den aldrig riktigt god här i
Stockholm; också behöfs det verkligen en sådan matgumma, som
gumman Werner, för att få den god. Hon gaf mig recept på hur den
tillagades, men det har ej velat lyckats der hemma hos mig.»

För böcklingens skull och af en synnerlig gunst och nåd
erhöll invaliden en pension af 200 riksdaler banko. Försynens vägar
äro outransakliga.

2. Strömmen.

För fyratio år sedan satt en gosse af omkring tolf års ålder
på den mjuka gräsmattan i Storängen vid Strömsnäs; bredvid
honom satt ett skönt barn, en flicka af omkring åtta år, och afhorde
med uppmärksamhet de sannsagor gossen omtalade.

«Skola vi gå till strömmen?» sade slutligen gossen; «jag har
nu omtalat sagan om Necken, den gode spelmannen, som stiger
opp hvarje natt och sjunger sina vackra visor för små snälla barn,
der han sitter i aftondimman och slår sina toner på sin
guldsträn-gade harpa. Kom med till strömmen härborta, .så skall jag berätta
dig en sannsaga, som icke, liksom sagan om Necken, är hednisk,
utan som härleder sig från den kristna tiden.»

C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. II. ®

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free