Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De begge barnen fortsatte sin vandring uppät en slingrande
gångstig.
»Bara inte ma bonne blir ond?» frågade flickan.
«Var inte rädd, det skall magistern nog hjelpa», svarade
gossen.
Den unge gossen hette Gustaf Werner och den lilla flickan
Clara Ekesköld. Lilla Clara var dotter till den rika öfverste
Eke-skold på Strömsnäs, Gustaf åter son till den fattige löjtnant
Werner på Granhulta. Den gamle öfversten, som i sin ungdom varit
kamrat med Gustafs far, upptog gossen i sitt hus för att der
begagna undervisningen i täflan med sin egen son. Han var en
snäll, en god gosse och blef behandlad som bam i huset. Men
öfverste Ekesköld var i öfrigt en sträng aristokrat, som ansåg de
ofrälse i allmänhet för ett slags «parias»; han föraktade massan,
men kunde det oaktadt älska individer. Det var nemligen ett godt
hjerta, instängdt af fördomarnes bålverk; men Gustaf var likväl ett
bam upptaget af »barmhertighet». Ack! hvad det är svåri
De begge barnen, den rika arftagerskan af Strömsnäs,
Björk-linge och ett fyrdelt vapen med friherrlig krona öfver, och den
fattige gossen, hvars hela arf bestod i en välsignelse och ett
gammalt messingssigill med G. W uti, lekte tillsammans på de gröna
ängarna, liksom de aldrig skulle skiljas åt, liksom de begge seglat
i samma farkost framåt lifvets flod och intet strömdrag funnits
som rann åt olika håll. Det unga paret sprang nu tillhopa bort
till den rinnande strömmen, som flöt fram med fart, ty han
nalkades ett fall; de skyndade dit. Strömmen störtade här öfver en
klippa ned i ett temligen högt fall, som, mötande en mängd
nedrasade block, splittrades till ett fint moln af vattendroppar, som likt
en rök vid lugnt yäder stod stilla öfver fallet. Stället kallades
Helgonfallet och var en favoritort för gossen, som drömde om en
gyllene framtid och en framåt ilande lycka.
Snart hade barnen hunnit till en utstående klippa ungefär vid
fallets halfva sluttning. Det täta dimmolnet stod liksom en vägg
öfver djupet.
«Sätt dig, Clara lilla», sade Gustaf, när de framkommit på den
branta fuktiga klippan; «var icke rädd, Clara, jag skall hålla dig om
lifvet — men just här bör man sitta, och så här i qvällningen för
att riktigt förstå sannsagan. — Har du hört sagan om Helgonfallet?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
