Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lilla flickan slöt sig nära intill gossen och kastade
hufvudet tillbaka, så att de ljusa lockarne follo i rika vågor ned öfver
nacken — hvad det barnet var skönt!
«Tala Gustaf, jag är inte rädd — och blir jag rädd att se i
strömmen, skall jag se på dig, då hissnar jag icke.»
tfJo, ser du, Clara lilla», började gossen, «för många hundrade
år sedan fanns det kloster och munkar och fromma nunnor äfven
här i Sverige. Den religion man då bekände kallades den
katolska, och man vördade mer påfven i Rom än Gud i himlen. Vid
den tiden fanns xicke Strömsnäs; der det nu ligger, växte då en
stor mörk tallskog; men der nu skogen är, låg ett kloster med en
herrlig trädgård, nu ligger der blott en stenhög qvar i skogen.
Det var ett nunnekloster.»
«I grannskapet bodde en gammal adlig slägt, som hette Skäkta
och som brukade tre korslagda pilar i sitt .vapen. Gunnar Skäkta,
en rik och ansedd herreman den tiden, bodde på Thorboda, som
nu är en bondgård. Den skönaste flickan i hela landet var hans
dotter Elin, och hon var så fager, att ingen kunde se henne utan
att hålla af henne. Hon hade blå ögon liksom ett par forgät-mig-ej
eller sådana som du, lilla Clara, och såg god ut som du. Nu
kan du förstå att Elin växte till och blef stor och fick friare, den
ene präktigare än den andra; alldeles som din tant hade i förfjol
innan hon förlofvade sig med grefven. Men Elin hade gifvit sin
tro till en fattig gosse, och detta kunde föräldrarne icke tåla, ty
de voro högmodiga och derföre satte de Elin i klostret och läto
skicka den fattige gossen ut i kriget; och på fejder var det den
tiden ingen brist. Men Elin fick gå ensam ut i den gröna
lunden, och så brukade hon gå hit och sitta här hela timmar vid
Helgonfallet och se på den skummande forsen.»
<rDen tiden var ej så upplyst som vår tid är. Vi veta nu för
tiden allting, ty det står att lära i tusentals böcker, och således
kunna vi nu förklara allting af naturliga orsaker, men den tiden
tillskref man helgonen eller onda andar allt hvad man i sin
okunnighet icke kunde förstå, och på detta sätt sammansattes skrock
och käringsagor, som vi skratta åt.»
«Allt längre måste Elin förblifva i klostrets dystra ensamhet,
allt mera sorgbunden blef hon; hon svärmade nu oftare ut i grön
äng och satt slutligen det mesta af dagen vid fallet; just der vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
