Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så länge med sina klokhetsreglor, till dess hon i half förtviflan
böjde sig under oket och lät dem säga ja åt den
förhoppningsfulle baronen. Hon böjde sig, som sippan under vandrarens
fot, böjde sig ödmjukt och reste sig, halft krossad, endast
långsamt
Nu satt hon ensam i sin lilla kammare — fast — hon var
ej ensam, ty den trogne Fidéle, Gustafs hund, satt framför henne
och hviftade med svansen. Han hade qvarlemnat detta djur då
han reste, och Fidéle var fröken Claras favorit Men hastig
skallar en skarp hvissling från gården. Fidéle, lydig det gamla
välkända tecknet, rusar mot dörren. Den var illa läst, och inom några
minuter stod Gustafs Fidéle der nere på gården bland de öfriga
jagtkamratema, som med gnisslande och ett doft skällande
till-kannagåfvo sin jagtlust.
Det var jagtsällskapet som nu i qvällningen drog åstad till
skogs. Det var sjelfva den svenska Meleagrip, som baron
Sebe-deus, af förakt för «latinet» och omythologien» eller «hvad det
hette», uttryckte sig.
När Clara sett jagtsällskapets bortförd, blef hon lättare om
hjertat och skyndade ut, för att i den gröna ängen hemta andan
efter dagens qvalm. Hon kunde nu gå utan att frukta ett möte
med sin Meleagris.
På de sednare tiderna hade Clara dock mera sällan gått till
Helgonfallet, eller det ställe der det fordom varit Öfversten hade
nemligen der anlagt ett par spikhamrar, och den silfverklara
strålen, som förr- krossades och i sina millioner droppar speglade
solens och de älskandes bilder, fördes nu genom en timrad ränna
ner i ett qvamhjul och gömde sitt dimmoln i ett hjulhus. Denna
gång leddes hennes steg nästan mekaniskt ditåt Det var väl ej
det gamla kära stället; men klipporna voro dock qvar, och deruppe
på sluttningen lyfte några vilda penséer ännu sina hufvuden ur
kolstybbet.
Då Clara närmade sig, såg hon en man, stående uppe vid
kanten af forsen och med armarna korslagda öfver bröstet
betraktande den förändrade scenen; han kastade hufvudet åt sidan. Det
var Gustaf, densamme Gustaf som förr, men solbränd och med
dystra blickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
