Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Observerade ni kanske for omkring en månad sedan, att
blåsten tog i den gamla klockan der uppe på slottstaket;
observerade ni det?»
«Ja visst, det gjorde jag», svarade gubben och tog fram sin
jumai och satte på sig glasögonen; «se här: den 3:dje Oktober
klockan tre qvart till ellofva’ började dödsklockan att ringa på
Mellingsta — Gud ske lof», tilläde han, «att det intet hade att
betyda.»
«Tror ni det?» återtog baronen. «Men det hade att betyda; vi
hafva gjort en smärtsam förlust.»
«Hvem?» frågade gubben och såg forskande på baronen; «väl
inte unga ...»
((Nej, käre Petrus, nej; en annan person* dog den natten och
helsade till Johanna, min Johanna, mäster Petrus, och till — er.»
«Till mig?» sade gubben och stirrade framfor sig; «till mig —
Johannes hör ju inte till slägten —»
Då kastade baronen sina armar kring den gamles hals och
utbrast gråtande: «stackars gubbe, din Johannes var oss kär som
en son.»
«Johannes! Johannes!» hviskade gubben och löste sig
småningom ur baronens armar. Han satte sig stilla ned på
sängkanten och sade ej ett ord mera; blott det dödsbleka ansigtet
till-kännagaf, att han led — hans lefnads glädje hade ramlat i grus.
Flera år derefter, sedan slottet i långa tider stått öde efter
baronens död, inflyttade dit en ung enka. Det var Johanna, som
nu mistat sin man. Det hade varit ett äktenskap utan huslig
lycka, utan glädje och utan barn, knutet till följe af föräldrarnes
önskan. Nu var det slut, och Johanna, klädd i djup sorgdrägt,
inflyttade’i det Öfvergifna slottet, der man en lång tid förut eldat
och städat för att utdrifva den unkna luften, som bildar sig i
obebodda rum.
Mäster Petrus, då en åttioårig man, var åter munter och glad.
Hans barndoms tid hade börjat ånyo och nu gick han, jollrande
om naturens dolda krafter och lekande med sina fysikaliska
instrumenter, qvar på Mellingsta som ett gammalt inventarium. För att
ej stöta gubbens fåfänga, fick han ännu hafva öfverinseendet öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
