Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett afsked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då tänka 088 tillbaka i vår barndom — ni sätta er här på
grafven och tala om mig — och jag skall tänka på er. — Är det
möjligt, flickor, *å skola ni vara tillsammans den dagen, äfven om
ni bli gifta; det kunde kanske ändå vara möjligt — om icke, så
är dock öfverenskommelsen gjord.»
«Ja, ja!» ropade begge flickorna och flätade sina armar
omkring brödrens hals. «Ja», sade Stefanie, <*lita på mig, jag skall
minnas dig, min egen Berndt; ty du är dock en stolt yngling.» —
«Och god också», tilläde Augusta, «och inte ful heller; tänk, den
der sjömanströjan och den utvikna kragen klär dig rätt väl; han
ser rask ut, vår kära bror.»
«Åh ja, det är jag också; ingen kan vara mindre rädd än jag.
På gymnasium skulle jag alltid hjelpa de stackars krukorna, än
med ett, än med ett annat. Vet ni, flickor, det har jag glömt att
tala om; jag stod utmed ån, då en pojke, tiggarpojke nemligen,
föll deri, i strida strömmen, och strax nedanför är der ett fall.
Bytingen skrek och folket skrek; ty ni må veta, det enda, hvaruti
man verkligen får folks hjelp, är, då man skriker, då är en hvar
nog god kristen att skrika med, men dermed är det också slut.
Jag skrek inte, utan hoppade i, simmade åstad och det gick
galant, ty strömmen hjelpte under, och jag hann bytingen inte mer
än femtio alnar ofvanom fallet. Det var nog en god sak att få
tag i honom, men nu blef konsten att sprattla emot, så att man
ej skulle drifva de der femtio alnarne, innan man hann stranden;
det gick dock, och vi kommo i land. Då skrek man igen och
sade: «den der gossen var rask»; men jag tänkte: «det vore bättre
om ni skreke mindre och hjelpte mig med pojken»; ty han var
af-dånad och tung som en sten, och stort bättre var jag ej sjelf.
Men ingen hjelpte till; ty alla beundrade, men ingen ville bli våt.
— Nå väl, flickor, jag fick lif i pojken, och dermed är den
historien slut.»
«Det var en god gerning», sade Augusta.
«Det var en vacker handling», sade Stefanie. «Men fick du
reda på gossen P Hans stackars mor blef väl glad — du gick väl
hem till hans föräldrar och lade sonen i deras armar P»
«Åh ja — åh ja, visst gjorde jag det», svarade Berndt, något
dröjande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
