Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett afsked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
amen dift lilla moralkaka kan ändå vara sann, och jag skulle gerna
ri^ja känna din rektor Hult, menniskovännen med händerna i
bakfickorna. Det är dock kuriöst att sådana der religiösa och
moraliska notabiliteter alltid skola vara litet löjliga af sig och tvärt
af-vika från v&ra seder: en lärd man har evårt att ha fracken
bor-stad, och är han dessutom en ädel man, s& plär han redan här på
jorden vara så till vida en engel, att han bär dun på rocken, då
han ej kan bestå sig vingar.»
Solen hade redan sjunkit ner om horisonten under dessa
samtal mellan de tre syskonen, som utvalt den enda qväll, som ännu
återstod föt deras bror att vistas hemma, för att tala vid honom,
kanske för sista gången; — alla tänkte det, men ingen sade det.
Men när det mörknade mellan träden och blott ett svagt skimmer
ännu darrade på tornspirans förgyllda kors, reste Berndt sig opp
och sade: «vi måste gå in — våra föräldrar vilja väl också ega
mig en stund. Ja, flickor», tilläde han högtidligt, «solen skiner
ännu på korset deroppe; låtom oss lofva i denna stund att i ljus
och mörker, i lycka och olycka, alltid vara syskon; låtom oss lofva
att aldrig Öfvergifva hvarandra, stödja hvarandra, älska hvarandra!»
«Ja, ja, Berndt, det lofva vi», ropade begge fliokorna; «ja, ja!»
Det lilla sällskapet återvände till prestgården och inträdde i
den såkallade salen, der gubben Willner, komminister i Stillinge,
satt i en gammal ländstol, försänkt i betraktelser. «Hvar har ni
vfrit, barn?» frågade han och nickade vänligt åt dem, «har ni
suttit på Carolinas graf, kan jag tro, och talat med Berndt sista
qvällen?»
«Ja, pappa», svarade Augusta, «vi ha lofvat hvarandra evig
vänskap.»
«Det var ett vigtigt löfte; jag har en gång också gifvit det,
— Ond låte att det ginge bättre med ert löfte än med mitt!
Vänskapen beror ej på oss sjelfve att bibehålla eller låta fara;
den beror på den aktning man hyser for den andra; är aktningen
rubbad, eller växer der en misstanke in i någon springa, så
sprän-ges snart hela vänskapen, den må vara så stark som helst, liksom
graniten, i hvars remnor ett träd slår rot; då trädet växer, klyfves
den hårda stenen allt mera. Också är det en död vänskap, och
det* lefvande förstör det försvarslösa döda.»
«Ni har en bitter erfarenhet, pappa», sade Berndt*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
