Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tiggarefamilj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dragas fram for en annans än sin egen skull. Den enda akilnad
är den betydliga, att den sålunda rekommenderade vanligen sjelf
är alldeles ointresserad eller till och med ogerna mottar sin lycka,
och så var det med Olle nu.
«Läral» upprepade Olle med ett uttryck af obehag, »hvilken
lära, som jag vill uti?»
»Ja, sjung ut; ty nu är jag glad och nu skall du skynda dig
— vill du bli snickare?»
«Snickare — ja — hål inte är det så rart?»
«Nå, än kopparslagare då?»
«Kopparslagare — nej — nej, det vill jag inte bli.»
«Nå, skomakare då?»
oSkomakare — nej, fy baj, en sådan en — nej.»
«Är du för god att bli skomakare, du, barfotamunk I» ropade
fadren. «Jag skall väl få svar ur dig; ser du, jag var god, men
jag kan bli arg och det med besked. Men tag lilltultan, den der
lathunden skall ha smörj.»
Olle var van vid dessa manövrer. Så bestämdt som en
astronom känner tiden, då jordskuggan tangerar månen vid en
månför-mörkelse, kände Olle den tid, fadren behöfde för att sätta sig i
rörelse; han stod derföre helt lugn framfor denne ända till dess
det vigtiga ögonblicket kom, men då var han också som en blixt
utom dörren.
<Jaså, han sprang», yttrade fydren lugnt, «åhja, jag hittar
honom väl en annan gång — tag hit lilltultan 1 Du gör mig
ingen sorg», återtog han efter några minuters tystnad; ahör, lillpulla,
tag varning af mig och din mor och din bror, och blif en lycklig
flicka, — ja, Herre Gud!» tilläde han och tryckte barnet hårdt
intill sig. aHerre Gud låte dig bli bra, om också den andre blir
en usling! — Gud hör väl också min bön, fastän jag ej gjort mig
mycket besvär med honom, — men han vet ändå att jag är far
liksom han och hör mig nog.»
Sådant afbrott mellan vildhet och vemod hade de ofta hört,
så hade han ofta välsignat sina barn, och lika litet hade
välsignelsen gagnat; det äldsta hade redan uppvuxit till elände.
«Jag vet med mig», fortsatte han rörd (ty försvagad af omått*
ligt supande, var hans nervsystem i en beständig spänning och
han hade lätt att gråta), «jag vet med mig att jag kunnat vara
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. III. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
