Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rymmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att dela med mig till någon annan — och du, du stackars barn,
har alltid förefallit mig främmande; ja, i denna stund, då jag ville
ta dig i min famn och säga: «stackars du mitt arma barn» — är
det något som liksom säger: han hör ej dig till. Det är underligt;
ty du är ju ändå min sons gosse?»
«Ja, farmor, det är jag, eller tycker ni inte att jag är lik
pappa P»
«Ah jo, kanske», sade gumman och betraktade ynglingen noga.
«Ja, jag lär väl vara lik min far», sade Johan; «men också
lik mig sjelf, det förstås. Vet farmor, på bröstet har jag liksom
ett hjerta, ett blodrödt hjerta, ett riktigt ess.»
«Det betyder något)), sade’ gumman, «ett rödt hjerta, sade duP»
«Jo, farmor, precist ett rödt hjerta midt på bröstet.»
«Ack, barn, det är ett förbannelsens teoken; så hade han den
stackars själen, som går igen här på slottet, gamle Thorsten, ett
blodrödt hjerta på bröstet — och hans själ blef olycklig *till evig
tid — stackars Johan l»
Ynglingen smålog åt den gamlas skrockfulla spådom.
«Du skrattar du, barn; men ser du, huru det bänger ihop med
allting, veta vi inte — vi äro som flugor instängda i ett glas
som man hvälft öfver dem, de tro sig fria, de se allting så klart
omkring sig, och likväl äro de *rma fångar; — vi flygä som en
fogel, hvilken är instängd i ett rum, mot rutan, ty vi tro att der
är en utflygt; vi slå oss till döds mot ett genomskinligt hinder,
som står oss i vägen, och då någon säger oss, «det är ett hinder,
som du ej ser», skratta vi deråt som ett skrock — en fördom.
«Nej, gosse, allting hänger ihop, ingenting är tillfälligt, derom
kan du vara säker — ej en gång det röda hjertat på ditt bröst
sitter der för intet.»
«Det der låter tröstlöst», inföll Johan döljande sin åsigt af
saken, som var: «gumman går i barndom.»
«Nå, Johan», återtog gumman, «hvar kommer du nu ifrån?»
«Från Landskrona fästning», sade ynglingen, «ty, som sagdt
är, det var mitt Öde att ej stanna på halfva vägen. Jag fick
svälta och frysa, ingen ville låta mig arbeta, alla, som förut
omhuldat mig, visade mig ut, sedan jag stått på skriftpallen — i
mitt bröst brände ånger, och strax bredvid hat till Fänger — den
ena onda tanken värmer upp den andre, ty de ligga bredvid hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
