Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rymmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo, jag tackade Gud att din sonson, Johan Lind, är död
och begrafven.»
Gumman for samman som träffad af ett elektriskt slag och
frågade bleknande: «huru då, öfversteP»
<rJo, der stod att en stortjuf, som heter Johan Lind och söm
är född nära Thorstensholm, rymt från Landskrona — han var
nitton eller tjugu år gammal — alldeles som din sonson nu skulle
varit. Ack, min Gud, om det varit din sonson, huru förkrossad
skulle du ej varit; — ser du, Malena, nu kan du tacka Gud, i
stället att söija.»
ccSluta, öfverste Gustaf», bad gutnman och föll tillbaka på
stolen, «sluta, nämn ej den stackars Johan.» -
«Nå nå, Malena, tag ej saken så hårdt — jag vet att du
höll af gossen mycket, att du sörjde honom mycket, att du blifvit
svagare sedan — allt det der vet jag — men du är väl dock en
kristen menniska, som tackar och lofvar Herren och är glad att
din sonson är hos Gud; der skall du en gång träffa både din
gamle Lind, din son och Johan — alla som du hållit kära här i
verlden skola möta dig der.»
«Ja», suckade den gamla och knäppte ihop sina magra
händer, «ja, jag ber till Gud att jag en gång skall träffa dem alla —
och», fortfor hon, under det att stora tårar perlade ur de insjunkna
ögoHen — «och jag ber Gud nådigst förlåta mig, att jag i detta
ögonblick gör en orättfärdig gerning, att jag har ljugit och illa
gjort, att jag har förbannat den brottslige och att jag bedrar min
välgörare och hela verlden — men det är omöjligt, jag kan ej
annat.»
Den gamlas hufvud sjönk ned på bröstet och hon gret häftigt.
«I Guds namn, Malena, hur är detP» frågade öfversten
upprörd och reste upp hennes hufvud, «sansa dig, du är en ärlig,
trogen själ, du har intet ondt gjort, du har ingen förbannat och
ingen bedragit — kära Malena, sansa dig.»
«Gå! gå! bäste herre, jag håller ej ut längre», hviskade
gumman, «det går väl öfver — ja, öfverste Gustaf, det går öfver,
snart nog, blott jag får gråta ut.»
»Som du vill, Malena», sade öfversten med ett medlidsamt
laende, «som du vill; men fantisera inte, Malena.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
