Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rektor Hults
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Det år tydligen en andlig kraft som styr det lilla djuret, en
omedveten förmåga, en ingifvelse, som g&r från slägte till slägte;
men denna ande är bunden vid materien, blott for att bibehålla
den i verksamhet, detta medvetande är som det bundna värmet,
som ingen kan mäta, ingen kan märka, men, som dock finnes och
vid vissa tillfallen blir fritt.
«Hvar blir anden fri? —jo först hos den, som utgör förenings-,
länken för den fria rent andliga skapelsen med den ofria materiela
— först menniskan har förmåga att frigöra sin ande, och hela
hennes organisation, hennes plats i naturens hushållning och
hennes samlif äro vilkoren och medlen för denna sjelfständiggorelse,
som beror af henne sjelf; deri ligger hennes företräde.
«Men det beror af henne sjelf att frigöra sin ande helt och
hållet: hou kan det om hon begagnar de medel, hvarmed försynen
ntrustat henne, och om hon icke gör det, förblir hon ofri eller
sjunker hon i ett ofritt, det vill säga osaligt tillstånd, ett
fast-hängande vid materien, äfven sedan hennes ande blifvit befriad
fir&n sitt fängsel.
«Det är detta mellantillstånd af försummad, af hämmad andlig
utveckling vi kalla evig död, syndens död, — och detta följer på
ett lif egnadt åt «köttet», det vill säga materien.»
De näitarande hade ej afbrutit rektorn, som nu kommit in
på ett favorit-ämne. Äntligen sade frun: «Men, käre Hult, det der
är nog vackert och icke heller omöjligt; men derföre kan det vara
osannt.»
«Deri har du rätt», sade rektorn, «men det ligger dock
någonting alldeles oförklarligt i en omständighet, nemligen i sjelfva
na-turen af hvad vi kalla skrock, och som också verkligen är det.
Om vi nemligen fästa vår uppmärksamhet på hvilka de äro, som
folket säger: «gå igen», spöka eller uppenbara sig efter sin död,
så finna vi att desse nästan aldrig äro personer, som under sin
lefnad ryckt till sig någon större uppmärksamhet.
»Tusende sinnen, tnsende menniskor, hafva under en lång följd
af är beundrat, älskat och uppoffrat allt för Napoleon, hans garde
lefde blott för honom och genom honom, och dock har icke en
gång en saga gått, att Napoleon spökat, att han visat sig efter
döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
