Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farbror i Ostindien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begge gubbar, och isynnerhet komministern, som i hela sin lefnad
vistats hemma, kunde ej begripa den barnsliga nyfikenheten hans
bror röjde i sina bref — han smålog då han fick frågor om huru
det såg ut der hemma, och svaret blef: allt är sig likt — det
var allt.
Ändtligen bad Thomas att få Berndt till sig och löfvade att
draga försorg om gossens framtid; han ville nemligen på sin
ålderdom ha en utom sig sjelf, som älskade det fattiga landet med
sina berg och sina skogar.
Denna begäran bifölls, fastän det kostade på; men
komminister Willner såg blott på sin gosses bästa och tänkte: det der
är ett Guds finger — och således fick gossen resa.
Det var en afton 1823, ett år efter sedan Berndt Willner
lemnat föräldrahemmet, då han satt i den öppna verandan i
Amy-pnra i sällskap med sin farbror. Denne syntes vara mycket
gammal, hans gulbleka ansigtsfarg, hans djuptliggande, fastän lifliga
ögon och hans kala panna tycktes utvisa en ålder af sjuttio år,
och dock var han ej mera än omkring femtiofem år gammal. Det
var klimatet och hemsjukan som så djupt hade rubbat hans eljest
starka helsa.
Men det var dock endast en stämpel af ålderdom, som denna
omständighet gifvit honom, han var det oaktadt spänstig och
senfall och kraftig och ung på nytt, då något sporrade hans
verksamhet.
På en pall vid hans fötter satt en skön flicka af omkring
tolf års ålder med ljusgula lockar och en bländande hy, som
klimatet ej förmått bränna; det var hans dotter, lilla Betty, en kär
afbild af sin mor, ett engelskt fruntimmer, med hvilket han blott
några år varit gift då hon bortrycktes af en feber.
Solen stod ännu klar och brinnande på den djupblå
himmelen, men dess strålar skimrade endast som ett guldskir genom lof**
massorna i skogen; ty hon låg nära horisonten, och’kastade blott
ett glödande sken på den förfallna spetsen af den gamla pagoden,
hvars grå väggar skymtade fram mellau den väldiga vassen, som
inneslöt strömmen.
Berndt Willner satt med armarna stödda mot den balustrad,
som omgaf verandan, och blickade stum och försänkt i tankar på
den nya natur han hade framfor sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
