Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farbror i Ostindien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Farbror talar just inte särdeles val», smålog Berndt, «det
hörs att farbror förlorat sjelfva klangen af språket; ty det är väl
svenska ord farbror talar, men det är ett skrifspråk, ej ett
talspråk — man märker att farbror repeterat ur böcker.» *
«Du har rätt, men nu skall du lära Betty tala svenska, vi
skola utgöra ett litet Sverige här — ack om blott jag kunde fä en
enda björk att växa mellan dessa eviga palmer och dessa
tamarin-der och dessa pisangträd — ja, jag skulle låta till och med hugga
ner det vackra pagodträdet der borta, om jag finge en björkdunge
eller några svenska furor i stället.»
På detta sätt fortfor Thomas Willner att hela aftonen
renovera sin själs förbleknade tafla och sörja öfver sitt förlorade fader
nesland. Allt djupare sjönk solen och hastigt blef det mörkt och
stjernorna, liksom de blott passat på ett tillfälle att synas, tändes
alla på en gång; det var en tropisk skymning, som inom få
ögonblick förvandlades till natt.
Nya stjernbilder glänste fram från den mörka grunden;
förgäfves sökte Berndt efter Oarlavagnen, efter Friggeråcken — de
funnos icke — himmelen så väl som jorden voro andra än förr.
Denna olikhet väckte ej som alla de andra någon glad känsla hos
gossen, det var liksom han först nu såg huru oändligt långt borta
från hemmet han var, och han yttrade denna tanke till sin farbror.
«Ser du, min gosse, just samma känsla genomfor mig då jag
första gången fästade mina blickar på den nya himlen —
ingenting är här qvar af vårt fosterland, ej en gång dess himmel —
blott solen och månen lysa så väl här som der, men huru
oändligt olika; solen är der mild och hvilar länge morgon och afton
vid den purpurröda horisonten, här är hon brännande och går ner
i en eldflod, hvars bjerta glöd man knappt förmår uthärda — och
natt och dag växa ej här i hvarandra, utan huggas af på en gång;
— låtom oss tala om annat och gå in i rummen.»
De vackra rummen voro väl upplysta; ett dyrbart amöbremang
prydde dem, mjuka tapeter från Persien betäckte golfven och stora
trymåer återkastade ljusskenet från väggarne.
«Sitt, min gosse», sade farbror Thomas, «vi skola tala om
din ställning. Du har på vinst och förlust rest hit ut — du skall
icke heller bli bedragen — äfven om jag dör hastigt, är anstalt
fogad att du ej återvänder lika fattig som du kom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
