Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Pappa runkar pA hufvudet; ty de lefva bra stort och
präg-tigt, dock icke som vanligtvis, utan de ställa till folkfester; det
ar visst vackert, men syster Stefanie har en gruflig passion att se
folk glada och derföre är der kalas nästan hvar söndag för folket
och utklädningar och nöjen. Det stackars folket skall roa sig,
säga de begge — emediertid s& är det stackars folket icke
lyckligare för det, ty torpkojorna ruttna ner och åkrarne utarmas.
Pappa är mycket ond på deras sätt att lefva; men hvad kan han
göra; ty han får alltid till svar: det räcker nog till, vi flyga ej
högre än vingarne bära. Mamma, som, i parenthes sagdt, är litet
stolt öfver Stefanies lycka — en fattig komministerdotter, som
blifvit en hennes nåd kantänka, — håller med dem och du må
tro här disputeras. Jag håller med pappa och tycker att svåger
Thorsten blott är en karl, som vill roa sig, och syster Stefanie,
som på en gång fått penningar, förstår sig på ingenting annat
än att förstöra dem så fort de komma. Hur det skall gå vet
väl Gud..
«Guraman Lind skall jag helsa ifrån, hon har en liten söt
flicka i huset, en mamsell Glans — allvarsamt sagdt, dotter till
arbetskarlen Glans. Han kom för ett år sedan till gumman Lind,
exprés från staden, och hade sin flicka med sig* Han gjorde en
lång syndabekännelse, som slutade dermed att både han och
hustrun voro stackare, som ej kunde uppfostra sitt barn, och bad
gumman Lind ta emot flickan — hon var då sex år, ett verkligen
skönt barn, med de allrasötaste blonda lockar kring den lilla
trin-da halsen — ack hvad hon har vackra, talande ögonl Gumman
Lind visste ej rätt hur hon skalle bli karlen qvitt, och afslog,
men då nämnde han om att han känt gummans son, som dog
som trädgårdsmästare hos general Gyllenklo — ooh, tilläde han,
ni vet, madam Lind, hur det gick med hans gosse, som blef
föräldralös; den goda gumman bleknade och sade: nej, nej — genom
min efterlåtenhet skall intet barn förderfvas mera. Gud har
straffat, hårdt straffat mig. — Och så tog hon barnet, mot betalning
naturligtvis; ty Glans har fått ett arf och kan betala. Allt detta
berättade gumman för mig, som har hennes odelade förtroende. —
Ack, stackars gumma, hon lider af samvetsqval öfver att hon
lemnat sin sonson i främmande händer — denna tanke har gjort
henne till barn på nytt — stackars gumma! nu slösar hon ömhe*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>