Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Nej, min gosse, ingen; rättvisa sker alla.»
«Och när skola vi faraP Ack, hvad jag skall ha roligt I»
«I höst, blott du blir rask.»
«Åh ja, det gftr nog, ty jag var starkare än min stackars far.
Ack! när ormen bet oss begge, så bet han honom forst, och der*
fore gick giftet starkast in i hans hjerta; ormen var1 mattad af sitt
första hugg och gaf mig ett svagare:*
«Ja, jag vet», yttrade Berndt.
Men gossen fortfor likväl: «Ack, herr Willner, när d& min far
l&g död, och ingen ville gräfva ner liket, d& var det ni, som tog hit
ett par andra förskjutne, och de kastade n&gra torfvor öfver honom;
ty brännas fä vi inte. — Ack, herr Willner! det år ni som gifvit
mig mat, det är ni, som räddat lifvet på mig. Nu är det bara
ett jag ville.»
«Nå, säg ut», sade Willner.
«Åh jo, det angår inte lille Thom, men visst, om jag vore
stor och som ni, visste jag nog* hvad jag gjorde.»
«Nå, hvad dåP» frågade Willner småleende; — «ditt råd vore
kanske godt att följa.»
«Jo se, jag tycker att ni skulle ta miss Betty med er till det
kalla landet.»
aKäre Thom, du talar så barnsligt», sade Berndt, — ahon
skall ha en annan.»
«Den der engelsmannen i röda fracken, denP Nej, herr
Willner, det går inte; en engelsman skulle ha en engel? Nej, en
djef-vul skall han ha», yttrade gossen, ooh hans mörka ögon gnistrade.
«Farväl med dig, min gosse!» sade Berndt Willner och
nalkades den låga dörröppningen.
Betty hade hittills stått som en bildstod; utan att vilja
lyssna, hade dock hvarje ord spänt hennes uppmärksamhet; hon mera
hörde med hjertat än med örat, ty det var ej orden, utan tonen
i hvarje ord, som hade sagt henne så mycket. Nu, när Berndt
Willner skulle gå, vaknade hon ur sin förtrollning, och hon
skyndade instinktlikt att gömma sig bakom några buskar, hvilkas
bladfulla grenar skuggade öfver det låga taket.
Nära derförbi gick den lilla gångstigen, och flickan försökte
att blicka genom de täta löfmassorna. Hon såg då först i hvilket
farligt grannskap hon varit; en Cobra, den stora giftormen, låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
