Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sulläder, och som veckan i ända går sotig och nedamord med
olja och smutsig af smergel, och Gud vet hvad for smörja —
och som för öfrigt ingenting har att bjuda pft, intet hus, inga
granna möbler, inga förnäma bekantskaper, inga relationer, och
som dessutom fordrar, att hustrun skall vara lika huslig som han.»
«Jo, det är att tacka Gud för, att fä en man, som har ett
rent och godt hjerta och arbetshåg och hopp», sade gumman.
«Ja, kära mamma, jag vill dä säga mamma en sak. Men
hvad är det för buller derute; tyst!»
«Är fru Hellmer hemma P»
«Herre min Gud, det är mamsell Baraklander derute frän
Trattlinge. Söta mamma, öppna dörren, så att jag kommer in i
mitt rum.» Med dessa ord tog han sitt lilla bord och begaf sig
in i sin kammare. «Mamma, för all del säg, att jag är ute, eljest
pratar kärringen ihjäl mig», bad han och slog dörren i läs.
Nästan i samma ögonblick inträdde mamsell Baraklanders
stora figur.
•God afton, lilla fru Hellmer», sade hon med sin skarpa
genomträngande stämma; «god afton! Förlåt att jag kommer så
sent; men. Herre Gud! då man har många vänner i viken, som
man säger, och så till på köpet en hel hop att uträtta, så blir
man aldrig fardig förr än sent, och hinner inte med att helsa på
alla sina vänner; men så, nar jag kom, så fick jag se ett ljus
inne hos min lilla goda fru Hellmer, och så sade jag till Petter:
håll Petter! Bå’ jag; jag skall in till min goda vän, fru Hellmer,
och se om henne stackare, som sitter sä ensam, och så gjorde
jag; har knappt tid att sätta mig.»
Gumman Hellmer kunde knappt få fram en enda atafvelse
för den öfversvämning af ord, med hvilken mamsellen inträdde i
hennes anspråkslösa boning; emellertid saktade det sig småningom,
och sedan mamsellen nära dränkt gumman i vänskapsförsäkringar
och hundrade gånger bedyrat, att hon ej hade tid att sitta, satte
hon sig dock och frågade:
•Unge herr fabrikören är väl på fabriken kan jag tänka P der
s&gs intet ljus i hans kammare.»
«Ja, det kan väl hända, jag tror att han inte är hemma.»
«Jaså. Åh, herre Gud, hvad det var en glädje för mig, då
jag fick veta %tt han lefde — och var sund och karsk — ja, min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
