Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från staden hit och sedan sutit i kyrkan hela förmiddagen, är man
nog hungrig, så att fårkottet smakar och kålen blir god.»
Hellmer, som förfet nu märkte gummans förlägenhet,
småskrat-tade och försäkrade, att han hemma hos sin mor ooh en gång, då
han, som han gerna ville, fick eget hushåll, alldeles icke skulle ha
det bättre.
Detta oaktadt, och till trots för alla pastorns praktiska bevis
på att hungern kryddar maten, kunde pastorskan icke glömma den
yigtiga omständigheten, att det var en söndagsmiddag, som var så
tarflig; ty man har den fördomen, att man bör äta mest och bäst
på hvilodagen, men sämst då man arbetar.
Ändtligen var den för pastorskan så pinsamma måltiden- slut,
och nu satte hon åter sin dotter i rörelse med kaffet; det skulle
bli synnerligen starkt och bäras in i den nypolerade kaffepannan
af koppar.
Gubben Willner, en i hela sin lefnadsordning mycket
metho-disk man, försvann snart för att på sin kammare röka sin matpipa
och taga sin siesta, så att Hellmer nu hade nöjet att hafva
pastorskan till sällskap.
Samtalet var ganska trögt, ty Hellmer ville tala ensam med
Augusta. Tiden skyndade framåt, utan att för hans skull dröja;
qvällen skulle snart komma, och mera än söndagen kunde han ej
ofta på sitt hjertas angelägenheter; hans pligt bjöd att alla de
andra dagarne arbeta för fabrikens räkning och tillse folket; men
det föll honom i sinnet, att det omöjligen icke kunde gå an att
hvaije söndag resa till Stillinge, och dessutom kunde det gynnande
tillfallet uteblifva likasåväl då som nu.
Han var derföre något orolig oeh blef verkligen gladare, då
den goda gumman, i sitt hjertas bekymmer öfver kaffet, sjelf
be-gaf sig ut; ty Augusta hade förefallit henne så tankspridd och
underlig, att det ej var stort bevändt med hennes hjelp. Den goda
modren hade rätt. Augusta hade illa uppfyllt sitt åliggande, ty
pannan hade pöst öfver, ända till bottnen, just då pastorskan,
som en räddningens engel, kom till.
«Men, min Gud! hvad tänker du påP» sade hon högt, <roch»,
tilläde hon hviskande, «gör dig inga inbillningar om Hellmer; det
& visst en hygglig karl, men Stålsköld säger att — med ett ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
