Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pastorns tankfulla, stränga ögon hade hvilat på den fåfänge
mågen, och denne rodnade lindrigt.
«Herr Hellmer», återtog han, »skall ej fatta mina ord som
ovänliga; jag har ej ännu äran att känna herr Hellmer, men
hoppas med tiden att i min blifvande svåger lära mig värdera en både
hederlig och dnglig man.»
»Ja, jag hoppas det», sade Gustaf Hellmer, utan att man
kunde upptäcka ett det allraminsta drag af missnöje, som också ej
fannf i hans själ; aendast vi komma oss i ordning, så blifva vi
nog goda vänner.»
»Bästa Stefanie, det blir sent, lilla Carl bör fä gå till hvila;
hvar är han?»
«Jo, han sofver redan, och Hedda sitter inne hos honom»,
sade Stefanie.
•Nej, lille Carl är vaken», yttrade en flicka, som hört de sista
orden och nu inträdde, «han har sofvit så godt, och vaknade sA
god och glad; han fick genast tag i mina kinder och ruskade om
mig rätt galant.»
Den talande var en liten flicka, en liten blåögd, ljuslockig
engel, med friska kinder och röda läppar.
Flickans kinder voro temligen mycket pionröda, ty hennes
lille husbonde hade med sina små händer sminkat henne nog starkt
och tilltrasslat håret, som dock genom sin naturliga spänstighet
återtog sitt läge, då flickan skakade hufvudet och strök lockarne
bakom öronen. Den unga flickan var svartklädd; ty underrättelsen
om att hennes mor dött hade nyss kommit, och fastän hon knappt
mindes sin mor, så skulle hon dock ovilkorligt vara svartklädd;
ty så ville gamla mormor, det vill säga gumman Lind påv
Thor-stensholm, som tillvant Hedda Glans att kallä sig så.
Den vackra ungen var således timmerman Glans’es dotter, den
der »lilltultan», som vi omtalat i början af vår berättelse.
»Lille Calle är nu så vaken och så glad, att han visst inte
blir ledsen om vi resa hem», sade Hedda Glans, ty hon tycktes
gerna vilja återvända hem till mormor. Så var det också; ty
flickan skulle hvarje afton läsa ett kapitel i bibeln för gamla mormor
och några hennes älsklingspsalmer, och detta hade öfvergått till
en slags from vana, hvaraf underlåtenheten plågade barnet som en
riktig syndabörda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
