Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•Tack, tack, lilla Hedda, da kommer i håg stackars Thorsson»,
sade ynglingen och strök den ena af hennes lockar, som fallit fram
i pannan, åter bakom örat.»
«Si så ja», skrattade flickan, «nu vill han väl åter se på min
vackra panna, som han alltid plär tala om — nå se på henne na
och på ögonen och näsan och munnen och kinderna; jo, ser han,
jag låter se på mig», tilläde hon och skrattade skälmaktigt, så
att de små hvita tänderna skimrade fram mellan läpparne.
«Thors-son är riktigt rolig, mormor, ty han betraktar mig alltid så
uppmärksamt, som om jag vore en liten guldengel på ett orgelverk,
och när allt kommer omkring, så ser han ändå ingenting annat
än en sjelfsvåldig flicka. Ja Gudnås så visst, det är sannt,
mormor, inte är jag alltid sådan jag borde vara; men det blir nog
bättre med tiden.»
«Du läser väl för pastor Willner», sade Thorsson, adet är en
bra, en galant menniska, och han har lärt mig mera än jag på
många år förut vetat; utan honom, så vet Gud huru det gått
med mig.»
«Åb, han hade varit skogvaktare, som han är», anmärkte
Hedda, småskrattande åt ynglingens högtidliga ton. «Men hvad
går åt honom, han ser så söndagsaktig ut, precist som om han
stode på kyrkbaoken och hopde klockorna ringa; men», tilläde hon,
liksom hon påmint sig något och såg på det gamla slaguret,
aklockan är redan åtta; vill Thorsson höra Guds ord?»
aJa, min lilla flicka.»
aja, det skall han få, men då skall han sitta tyst och
beskedlig, precist som herr Fänger; han satt der på stolen så stilla
och tyst när jag läste, fastän han eljest är en riktig vildbasare,
ja, en vildhjerna, som löjtnanten säger.»
Det förra molnet passerade åter öfver ynglingens drag; men
kan smålog dock och sade: «åh ja, var säker, jag skall vara tyst,
blott du läser.»
Flickan slog således opp bibeln vid märket, en påfågelsQäder,
och läste. Den gamla knäppte sina händer, och Thorsson följde
hennes exempel. Hans tankfulla, dystra blick var fastad på den
lilla fliokan, som, lik en försoningens, en oskuldens och kärlekens
engel, läste försoningens ord for den gamla utlefvade och för den
stackars brottslingen, som bortkastat namnet för att gömma sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
