Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan att säga ett ord» betrakta den bildsköna profilen. Han fann
sig ej riktigt väl, stackars gosse, hvarken hos sin mor eller på
kontoret hos kamraterna; Öfverallt kände han denna tomhet,
hvilken h8n förebrått sin mor; den följde honom i de mest bullrande
sallskaper och på hans rum, der han ej hade någon sysselsättning,
emedan ingenting roade honom.
Endast när han var ute på Thorstensholm, fann han sig i
jemnvigt och lika nöjd med sig sjelf, som med verlden. Hela hans
lynne antog en annan färgton, en skiftning i himmelsblått, liksom
den hafret antar, då en lugn och ren himmel hvälfver sig
deröfver. Men så snart han återvände till staden, mörknade det i
hans själ, liksom då horisonten mulnar och stormen växer.
Dä lössläpptes åter hans inslumrade lidelser och stormade
genom hans själ och ropade genom gnyet: «du skall ha roligt, du
skall söka nöjet och tömma dess bägare till botten».
Han satt ännu ofta tillsammans med Hedda, och gumman
Lind fann både sig och sin fosterdotter hedrade af ynglingens
artighet, samt ansåg Hedda ännu för ett barn; och deri hade hon
ratt. Vid tolf, fjorton års. ålder, lefver ännu den yra glädjen i
flickans hjerta och hindrar hvaije annan känsla att vakna.
Adolf Fänger, som nu var på öfvergången mellan gosse ooh
yngling, behandlade Hedda som en syster; det gjorde så godt
kring hjertat, det kändes så varmt i den genomkylda själen, det
var liksom hans ande spirat opp till blomning.
«Vet du, Hedda», sade han ofta, då han någon sommarqväll
satt bredvid det vackra barnet^ och glömde nöjena der inne i
staden, «vet du, att det går en kall lysning genom mig, hvar gång
jag får se kyrktornet i staden sticka opp öfver träden; och då jag
ser denna massa af tegeltak och hvita skorstenar, som sträcker sig
utmed ån, blir jag så tung till sinnes, och jag blir missnöjd med
hela verlden och med mig sjelf.»
•Och jag tycker, att det är så roligt, när jag någongång får
folja med löjtnantens ditin», sade Hedda och skrattade, ratt se de
granna bodame och bokbindarens fönster, der så många vackra
taflor hänga, och de roliga skyltame; det är ändå bra löjligt, att
garfvare sätta ett oxhufvud på skylten och strax inunder sitt namn?
Kors, att herr Adolf inte tycker att det är roligt i staden, der de
ha allting så rart.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
