Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit spegelren som förr, och har gladt mig åt, att odjuret nu
kommit derifrån; men plötsligt har det rört sig på bottnen, och
det onda har dykt upp derur och grumlat allt.»
•Det är synden», sade Hedda, — »synden, säger gamla mormor j>
•Jaså, der ha vi gamla mormors lärdom igen», inföll hastigt
Adolf, och hans lilla barndomsdröm var borta; «ha ha ha, lilla
Hedda, du skulle bli en bra nunna, om vi bekände oss till
katolska tron.»
«Är icke ödlan oppe nu igen, herr Adolf?» frågade Hedda
med ett sorgligt småleende.
•Jo, det kan val hända», sade Adolf, till hälften liknöjdt ooh
till hälften på allvar; »men det kan inte hjelpas.»
•Bedi herr Adolf, bed till Gud, så blir det bättre. Ack om
ni åter vore den ni tar förr! ack, hvad jag skulle hålla af er; na
skall jag tänka på er, då jag ber.»
«Tack, lilla Hedda», sade Adolf plötsligt rörd.; «bed for mig,
barn. — Imedlertid», fortfor han efter en stunds tystnad,
«imedler-tid ha vi unga tu roat oss med att fördrifva tiden med religiösa
samtal och syndabekännelser — och nu kommer mormor.»
Så rörde sig hans sipne mellan det förflutna och det
närvarande i en beständig vexling, och detta aflägsnade honom i
andligt hänseende från Hedda; men han fann tillika, att han hade en
▼iss makt öfver det vackra barnet.
Han satte sig derföre en afton i en berså i trädgården. Hedda
skulle gå denna väg, han hade beslutat en hufvudstorm; ty flickan
hade ökat och ej minskat sin tillbakadragenhet, och detta plågade
honom och retade hans fåfänga.
Hans tankar hvimlade oredigt, han visste ej egentligen hvad
han ville säga henne, men han kände på sig, att han behöfde tröst
utaf sin fordna leksyster, att det var barnet han ville träffa, då
han ej kunde få reda på henne eljest.
Det var tyst om qvällen, månen höll sig så der vid lagom
sken, och luften var varm. Allt var så fridfullt och så skönt, men
Adolf slog sig orolig på bröstet.
«Förr», sade han, »var jag lycklig blott i en sådan afton som
denna. När månen satt så der och tittade ner mellan träden,
kunde jag hela timmar sitta och tänka på huru det såg ut
deruppe; ack, jag har dock varit lycklig fordom! Men», tilläde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
