Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ändtligen var gudstjensten slut; hvarje ord hade väl ej
gubben Glans förstått, men han fattade deremot hvaije bliek, som den
ftdle presten kastade på sin forsamling.
Barnen stodo för altaret, och psalmen tonade genom hvalfvet.
Då trängde sig gamle Glans fram och knäböjde, dold bakom en
pelare, och gret som ett barn.
Der låg nu hans clill-tulta», hans enda, hans skönaste dröm,
hans renaste kärlek, vid altaret och förenades genom nådemedlen
med den Gud, han sjelf ej vågade nalkas.
•Det är ändå jag», tänkte han, «som varit ditt verktyg, gode
fader deruppe i himlen, det är ändå jag, som hade styrka att slita
barnet från mitt eget hjerta, på det att det ej skulle besmitta
henne med synd.»
När Glans hade gråtit ut och steg upp, satt hans flicka
midt-emot honom i nattvardsbänken; hennes ansigte var blekt, men
lugnt och stilla, och hennes ögon voro riktade uppåt, liksom hon
sett saligheten öppnad framför sig. Men i nästa bänk satt
gumman Lind med röda ögon; också hon hade gråtit.
Thorsson hade äfven gått till nattvarden och kom just från
altaret, då gamle Glans fattade honom i armen och frågade: «får
jag sitta hos dig?»
Thorsson öppnade sitt bänkrum, och gubben gick dit in; det
var for första gången på många år, som han sutit i kyrkan.
Ännu var gubben rörd, han grep krampaktigt Thorssons hand,
och stora tårar glimmade i de djupt liggande ögonen. — «Du
förstår mig», hviskade han, «du förstår mig; när vi begge,
gumman der och jag, äro borta, så — du förstår — då är Hedda
utan stöd.»
Thorssons ansigte fick ett smärtfullt utseende; han böjde sig
ner och bad innerligt, och den rörde gubben fick intet svar.
Men han släppte ej denna tanke, utan meddelade den om
qvällen, då han några ögonblick blef ensam med gumman Limd.
•Ske Guds vilje!» sade hon. — «Sanningen att säga har jftg
tänkt detsamma; glupande ulfvar gå efter det stackars barnet, och
skydd måste hon haj»
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. IIL 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
