Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Han andas än», sade läkaren.
•Tag hit gossen, tag hit honom; kon, mitt vackra barn, min
lille gosse. Ack, herr doktor, for tvi timmar sedan var han röd
och hvit som bär och mjölk. — Fryser du, Göran, da är s& kall?»
Barnet stirrade opp och kastade sina armar kring modrens
hals, liksom det kännt igen sin första och sin sista vän.
«Du skall få värma dig, du skall ligga vid mammas bröst»,
fortfor hon, «du skall få den sista gnistan värma jag eger; kanske
det gör dig bättre, stackars, stackars mitt lilla barn.»
«Aj, du håller så hårdt, Göran; se så, nu är det bra.»
Och den döende modren trodde, att hennes varma, klappande
hjerta skulle återgifva den lille dess flyktande lifsvärma.
Men snart är det qväll, månen blickar ner genom den dankla
luften, och borta på Ågatan hör man rullandet af en vagn; den
nalkas långsamt och efter många uppehåll den lilla stugan. Nu
är vagnen nära, det är en stor, så kallad flakvagn, som är lastad
med ohyflade likkistor, afhemtade i kojorna.
«Hålll» ropar en karl, som går bredvid vagnen för att hålla
uti de på hvarandra uppgillrade kistorna. »Håll, för fan,
Lymmelgren, håll! säger jag.»
Vagnen håller.
«Här inne är, låt se, tre lik, qvarteromannen har satt tre kors
på dörren; jaså, då är det slut med hela famöljan, som gubben
Glans säger om Fängers; det går, som det vore smordt, att dö nu
för tiden, det är annat än att ligga i fjorton dar och ckipa» efter
andan, innan han kan krypa ut. Kom med du, Trens», fortfor han
till en karl, som gick på andra sidan vagnen, «nu skola vi in och
ta ut stekarne. Se här en sup forut, det kan min själ behöfvas.»
De halffulla, vilda karlarne gingo nu in i den låga kojan,
som några dagar förut varit tillhållet för frid och kärlek.
«Se så, nu ha vi honom i», sade de, då de kommo pustande
ut med en börda; «det var en sate att vara tung, åh ja, så var
han inte liten heller, det var väl godt ett qvarter som felade i
längden, så att du får lof att ligga med krokiga knän, så länge, det
får du inte taga illa, kamrat. Se så, nu är han på lasset.»
«Här ligga två ihop», yttrade Trens, då han skulle lyfta
hustruns lik ur sängen; «der hänger ungen om halsen, som om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
