Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vore spikad dit; — nej, min själ jag är i st&nd att fä opp klorna,
töcken liten kräfta.*
•Åh, stå inte der och fumla, vi lägga dem ihop, de gå nog
ner, bara vi trampa p& locket.» Och så gjorde man; — och mor
och barn fingo således slumra tillsammans.
Vagnen rullade från stället och ut till kyrkogården, der
kistorna ställdes i den långa raden, som glindrade ny och grann i
månskenet och, med sin omvexling af svarta och omålade kistor,
nästan liknade klaviaturet på en orgel.
Sådant var tillståndet och sådan sinnesstämningen hos det
sämre folket: en vild, berusad, fortviflad liknöjdhet, blandad med
gäckeri och hån; så var det, jag kan ej hjelpa det; målningen är
skakande, är, som man i lugnare ögonblick tror sig finna, bizarr
— men den är sann, den är en bild ur verkligheten \
Men der nere på Strandgatan såg man dock ofta tvenne
menniskor, som ej delade den allmänna känslolösheten; dessa voro
Gustaf Hellmer, som, lugn, rådig och medlidsam, gjorde allt hvad
han kunde for att lindra nöden, och arbetskarlen Glans, som
visserligen icke gått ifrån sina spirituösa vanor, och derföre också
hela dagen gick i en dimma; men som det oaktadt inom det
fattiga qvarteret var en slags beskyddare, der han vandrade ur hus
och i hus med en rökelsetallrik for att rensa luften \ På en
gammal stentallrik bar han nemligen omkring en blandning af
svafvel-syra, brunsten och salt, hvilken han omrörde med en pinne \ Han
gick således i en beständig atmosfer af chlor, och höll tal, så godt
han förstod.
Ofta var han den, som sade de sista trösteorden till de
döende; de voro visserligen i hans egen stil, men de kommo från
ett godt hjerta, ooh slutade vanligen med: bed för mig hos Gud,
jag är en stackare jag, som det aldrig går väl, om det skall dö-
mas rättvist.
Der oppe i den reguliera, snygga och rymliga delen af staden
hade icke ännu något sjukdomsfall timat, och prosten
Himmelin-der, såsom nykterhetsvän, påstod att det endast var brännvinsupare,
som träffades af hämnarens hand, oaktadt de fleste som dogo voro
qvinnor och barn, och gamle Glans, stadens privilegierade
fyllhund, ännu gick der kry och rask. Men detta gjorde ingenting
* Bilderna hemtade i Jönköping 1831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
