Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedan paralysin inträdt, och plågorna liksom oron försyinna i
samma mån, som döden nalkas.
Hans blåbleka läppar drogos till ett sardoniskt, bittert leende;
det är så dags att ångra i dödsminuten, det är liksom då
slösa-ren börjar spara, när utmätning står for dörren; det är for sent.
— Det är för sent, och en hel bibel och alla prester i verlden
kunna ej göra det gjorda ogjordt.
Nu kom fru Hellmer in och sade: «kan patron taga emot
bokhållar Trygg, som kommit och frågat mig, om han finge gå inP»
»Ja, åh ja», yttrade patron med ett bittprt hånlöje och
tilläde tyst i tankame: «han kommer för att se mig dö och glädja
sig; men han följer snart efter.»
Bokhållar Tryggs långa, magra figur nalkades sängen; det
fula ansigtet bar en stämpel af frid, och under de buskiga
ögonbrynen blickade fram ett par kärleksfulla ögon.
«Jag kommer», började Trygg och satte sig på sängkanten
och fattade patronens hand, som denne sträckte emot honom, ocjag’
kommer till er, patron Fänger, ty ni har varit min enda ovän;
har jag gjort er något emot, har jag varit orättvis, så förlåt mig
— ja, patron, jag behöfver mångas förlåtelse, ooh äfven erj»
Patron tycktes vilja svara, men kunde det icke; han tryckte
krampaktigt hans hand med sina iskalla fingrar.
«Ni förlåter mig», fortfor herr Trygg, «och om ni i detta
ögonblick anser er behöfva förlåtelse af mig, så ger jag er den;
ni har syndat; men vi äro alla svaga, alla missledda dårar, barn,
som råka på villspår; men nu har ni kommit på rätta vägen —
bed i ert sinne, att ni må hitta rätt och skudda stoftet af edra
fötter.»
Fänger smålog. Ändtligen sade han med mycken
ansträngning: «Blif hos mig till slutet; blif, blif här, här hos mig och bed
— och när jag är borta, så säg min son, den stackars Adolf, att
penningar icke gifva oss en lugn död; säg det, säg det.»
«Ja, det skall jag», sade herr Trygg.
Den döendes sista krafter syntes uttömda, han föll tillbaka,
vek och slapp, och det enda, som förrådde lif, voro de dunkla,
djupt liggande ögonen,, som med ett mildt, kärleksfullt nttryek
voro fastade på den redlige Trygg, som lik en försonande vän aatt
bredvid dödslägret, den ende som kommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
