Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den otacksamme; hon hade förgätit, att det var hennes eget verk
hon sk&dade, och som en sårad tigrinna slet hon sönder sin ange,
då denne råkade att med sin skarpa klo rifva i såret.
Adolf böjde ned hufvudet och mottog förbannelsen utan att
svara ett ord, och patronessan gick ur rummet med känslan af en
seger; men hon hade knappt kommit in i sina rum och var osedd,
förr än hon föll ned i soffan ooh gret bittert öfver sig och sin
son, öfver förbannelsen och den eviga ensamheten hon, en barnlös
mor, måste framlefva.
Adolf åter stod länge tyst och lutad på samma ställe;
slutligen for en blixt af vildhånande glädje öfver hans bleka drag. Låt
gå då! sade han vid sig sjelf — ha, ha, ha, det var en riktig
fÖraäni bannlysning — låt vara, man kan ha rätt roligt ändå.
När han gick förty trymåen, såg han sjelf sitt bleka, vilda
hån, och han skrattade högt och sade: osådan har den vackra
Adolf Eänger blifvit I jo, en just vacker figur.»
Han skrattade; men det var ett bittert hånlöje öfver sig sjelf.
En mors förbannelse, den må vara rättvis eller blott ett utbrott af
sårad fåfänga, trycker hårdt på hjertat, ty hon fir dock en moder,
är den, som tröstade barnet, när det gret, och vakade vid vaggan,
när det sof.
En mor är, om ej mera, dock en minnesvård, som står qvar
från den tiden, då vi ej kände någon själssmärta, och då vi lekte
med englama i drömmen, hon är ett minne af vår guldålder.
Adolf kände sin själ tryckas af förbannelsen, liksom om han
i en dykarklocka stigit ner i hafvets afgrund. Han vätte ej en
snibb af sina kläder, men luften tryckte honom; ty der var dock
en ofantlig tyngd som verkade omkring honom. Han återred till
staden.
Inspektor Schjelmin var en fredlig själ; hela hans väsende
tydde på försigtighet och en smygande karakter; sådane äro ofta
listiga, men dock ej grymma menniskor. Blott för att ej behöfva
frakta hade Schjelmin kunnat uppoffra halfva menskligheten; han
hade kunnat vada i blod och tända städer i brand, blott for att
sedan utan farhåga kunna varsamt smyga bland ruinerna. Men
derföre var han icke elak, eller hårdhjertad, utan endast en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
