Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Adolf kunnat intaga hennes granna våning och låta henne
flytta i våningen inåt gården, då han ej låtit henne representera
och styra i huset, då han beröfvat henne Skarpmesser, ansåg hon
honom i stånd till allt, och tanken på möjligheten af ett
modermord låg for henne så nära$ att hon ej ett ögonblick tviflade derpå.
Ändtligen rusade hon upp, som en rasade, och ringde. En
betjent kom in. — »Res genast till länsmannen och säg, att han i
morgon dag komnier hit, fortl skynda U
«Den planen skall icke lyckas», yttrade hon halfhögt, sedan
betjenten gått. cJaså, ni är qvar Schjelmin, gå ooh lägg er; men
se till, att ett par drängar gå nattvakt; de pålitligaste, hör ni, god*
natt. — Jag har uppfödt en orm vid min egen barm», sade hon,
då hon blifvit ensam; «men vill han stinga, skall han göra det sjelf.»
Påföljande dag infann sig länsmannen. Men äfven han
tvekade att upprifva det gamla såret; äfven han hade kfinsla ooh
fann, att en mångårig bepröfvad redlig vandel gaf anspråk på
förtroende ooh försköning. Patronessan deremot, hvilkens
uppretade inbillning målade mord och brand i hvarje riktning, upphörde
ej att bedja kommissarien och slutade med att taga fram en
femtio riksdalers sedel, som bevis på sin erkänsla.
Länsmannen blef liksom något orolig, han var icke någon
elak karl, och medlidandet med Thorsson öfverröstade hans
pligt-känsla; men nu kom femtio riksdaler i pligtens vågskål, och han
kände på sig, att medlidandet egentligen var en barnslighet, att
det till och med icke var försvarligt, hvarken inför lag eller
samvete, att ej häkta och till straff befordra en brottsling, med ett ord,
han följde ioke mera sin känsla* utan började vara riktigt förnuftig.
När man böijar på att vara förnuftig och resonnera i sådant,
hvilket man, att börja med, bedömt endast med känslan, händer det
vanligen, att man ej slutar förr, än med att äfven ombyta känsla.
Länsmannen fann snart, att Thorsson var en stor brottsling
och i synnerhet straffvärd derföre, att han i hela fjorton år genom
sitt ärliga uppförande bedragit länsmannens skarpsynthet. Detta
blef således det egentliga brottet, för hvilket lagens hammare skulle
krossa honom# oeh dem han alskade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
