- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 3. Penningar och Arbete /
361

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Arbetets kapitaL

Det yar en man, som röjde upp en fläck i skogen och
byggde ett hus der och sådde nyttiga växter; denne man var arbetet;
han hade en son, som, då han var liten, hjelpte fadren och
vidgade kretsen for hans verksamhet, men som, d& han blef stor,
röfvade egendomen fr&n honom och lät honom svälta, det var
penningen; ty arbetet är kapitalets fader. Det finnqs ingenting, som
eger värde, ntan i den mån det kostat arbete; der brödfrukten
hänger på träden, der kokosnöten skänker sin mjölk och sin kärna,
hafva desse ej något värde, annat än det, som motsvarar mödan
att plocka dem; och hos oss eger jorden intet värde, om den ej
genom arbetet förädlas eller utgör ett appendix till den
odlade-jorden, till kreatursskötseln, eller som rum för vår arbetskraft, der
den får verka. Penningen är således ej annat än ett arbete, som
genom en allmän tyst öfverenskommelse anses qvarstående som
kapital och representeras genom guldet eller sedeln. Arbetet är den
Mercurius vivus, som «figerad» blir guld. Det fördunstar och
springer sönder i atomer, så länge det ej får bilda kapital; först då
kan man märka, att dess välsignelse är något fixt, något som ej
blott ögonblicket föder, eller ögonblicket låter försvinna.

För arbetaren är vanligen mödan en dylik ögonblicklig skatt,
som försvinner ur hans hand så snart han samlat den, som
springer, lik en såpbubbla, då han ser den skifta i tusende färger. Han
måste evigt börja på nytt; intet blir hans, utom mödan, tröttheten
och missnöjet.

Vi harmas, då vi se en arbetsför menniska tigga, det är
lättjan som vi hata, och deruti ha vi rätt, lättjan är alla lasters
moder; men då vi säga: «du skall arbeta!» säga vi egentligen intet,
om vi ej veta med oss, att arbetaren får sin lön, att han genom
sin flit kan skapa sig en framtid, en sorgfri ålderdom och sina
barn ett hem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/3/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free