Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommer nog ihåg hur det var med Zaokris Zackrisson i Bosgår*
den; den ene sonen blef prest, och den andre gick der hemma
och skötte gärden; men när Zackris blef gammal, så tog han
undantag; åh Herre Gud, det var en ömkan att se’ den gamle
gub-gen, huru elak sonen var emot honom och snål om bitarne, så
att gubben, som arbetat opp gården, knappt fick maten; men
hvad gjorde prestenP jo, han straffade sin broder och sade: da
hafver illa gjort inför Gud ooh menniskor — Herrans ande skall
hemsöka dig; och så tog han gubben hem med sig, och blygdea
inte for sin gamla far, utan höll honom i all fira. Det var den
upplyste sonen, som gjorde detta.»
«Åh ja, det händer så ibland, men inte alltid», invände Sven.
«Jo, det händer så alltid, då barnen lärt sig att förstå Guds
oed, och inte bara att härfva opp utanlexor; deras läppar lofva
mig, säger Herren, men deras hjertan äro fjerran ifrån mig; ser
du, Sven, det gör den, somm pladdrar om Gud och kärleken oeh
tron, men som icke forstår hvad det vill säga, oeh som icke har
lärt sig att han är en svag och syndig menniska, som här blott
har en ovaraktig stad; den tänker, att allt består i detta lifvet,
och fruktar inte himmelen, och gör det rätta bara derföre, att han
är rädd för straff; men lära barnen sig riktigt Guds ord, och lära
de sig att förstå och begripa, att Herran lefver och uppenbarar
sig i sina alla verk, så veta de också, att han är allestädes en
domare och hämnare.»
Den gamles ansigte var högtidligt, han9 ögon glänste, och
han satt i sin stuga som en patriark i sitt tjäll.
«Jag minnes», tilläde han, då Sven ej svarade något, utan
liksom fallit i funderingar, <rjag minnes en berättelse, som pastor
Willner en gång talade om på ett bröllop. — Der var, sa’ han,
fordom i Lund en biskop, som hette Hesslén, en fattig bondeson
från en by, som hette Hesslunda; han var’en lärd man, oeh blef
biskop och liksom föreståndare för hela studentskolan; men hans
far lefde än, och blef alltid bjuden in på biskopens stora kalaser;
och der voro grefvar och baroner och kammarherrar och
generaler; men vid bordet satt der alltid en bondgubbe i högsätet vid
hans högra sida, och då gästerne satte sig, sade biskopen t «Det
är min far, han är den äldste; ooh for mig den förnämste här i
detta lag, och derföre har han högsätet.» Och si drack ban sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
