Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Således äfven han», sade Adolf vid sig sjelf, «min trognaste
vän, han, som jag först hjelpt, hvars lycka jag, genom ett lån i
rättan tid, grundlagt! Han nekar att hjelpa mig, att rädda mig
ur vanäran, fattigdomen och beroendet.»
Den olyckliges ansigte Bmålog bittert.
«Nå väl, kunde jag annat vänta», återtog han, «kunde jag
vänta att min öfvermodiga, skrytsamma hjelpsamhet skalle lönas
med tacksamhet; nej, hjertat erkänner intet annat till inlösen, än
det ett hjerta skänkt. Jag trädde opp som beskyddare; det finnes
ingen, som tål beskydd, utom barnet, alla andra vilja beskydda
sig sjelfva, och de begagna sin beskyddare blott som ett medel.
En sådan var jag, och man kastar bort mig, när jag ej mera
duger, som man skulle kasta bort en krossad sköld och välja en
annan, då man är i striden. — Ha ha ha, min mor skall glädja sig
åt att det gått så här, att jag åter skall ödmjuka mig, bedja om
nåd och förbarmande hos den, som i min barndom brände in
fåfängans kainsmärke på min panna, hos henne, som klippte af min
själs vingbrodd, som qväfde min bättre varelse och kedjade fast
mig i okunnighet och mörker, derför, blott derför, att hennes
fåfänga, hennes tycken borde vara heliga och oantastliga. Jag»,
tilläde han med en röst, som darrade af känsla, cgag, arma barn,
blef offrad åt den grymma molok, i hvars glödande armar så
mången mor kastar sitt barn, åt fåfängans och högmodets djefvul,
som rufvar på guld. — Det har legat en djup, en gömd hämnd i
bottnen af mitt hjerta; jag ville förderfva allt, ty jag sjelf var
hemfallen till förderfvet, det kände jag, det visste jag — och det
oaktadt störtade jag fram i vildt Öfvermod. Huru olika är det ej med
mig och Hellmer, han har erkänt allas lika rätt, jag ingens; han
har utgått från en allmän princip, fotad på rättvisa och kärlek
— jag blott från mig sjelf — jag var lag, jag var lycka, jag var
äran för mina underhafvande. Allt, allt är borta, jag är tömd på
allt, emedan jag ville stråla ensam och ej ödmjukade mig och
lånade ljus af de andre. Så slocknade solen till slut, om ej tusende
stjernor till henne återsände sitt ljus, och så slocknar, sjunker,
förmörkas hvarje menniska, som tror sig ensam vara "den, som ger,
och är för stolt att taga. Jag förstår det nu, jag förstod det
aldrig förr, fastän jag kände mig allt mera fattig i själen; jag
förstår, det är genom att gifva och taga, genom att ställa sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
