Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en bön. «Gudilof! han beder», sade hon vjd sig sjelf, «i
morgon skall allt gå bättre; ty na är hon borta, hon, som inte kan
begripa, haru stort svalget är mellan en gammal mamsell och
en mor.»
Under den långa konferensen mellan patronessan oeh hennes
vän, hade Adolf med starka steg gått fram och åter på golfvet;
ändtligen stannade han vid fönstret och blickade nt i den
stjern-klara qvällen. Hans insjunkna vilda ögon gnistrade, liksom dessa
stjernor, som suto på den mörka bottnen, han lade ‘pannan mot
den kalla rutan för att afkyla den, ty den kändes brännande; hans
tanka, som forut svindlat, började ändtligen reda sig ur sitt kaos.
«Jag är ju dock en man», sade han vid sig sjelf; «bör jag
låta vanäran träffa mig lefvande, bör jag lida förakt och tiggande
framsläpa ett lif, hvars alla njutningar, hvars skönaste stunder jag
förspillt P»
Han tystnade några ögonblick.
tfStjernorna der oppe», böljade han, ctindra så präktigt, der är
en annan verld ofvanom denna, dit vi alla skola sandas vid
tidernas ända; detta är blott en skolgång, är det ej såP nå väl, jag
behöfver icke gå i den allmänna trivialskolan, för att lära mig att
lifvet är ett intet, allt det der har jag lärt mig privatim; och man
lär sig, så säger man, mera under privat information, än när man
går den allmänna oxvägen; nå väl, är det då så farligt att
direkte gå till det stjernlysta universitetet deroppe och hoppa öfver
ålderdomens gymnasistkurs P Jag tänkte i dag på morgonen»,
böljade han efter en stunds uppehåll, «jag tänkte, att min mor
skulle förblifva hård; det slog in, hon var hård som marmor, var
kall som polar-is; jag har således ingen mor, ingen vän i verlden,
utom hon derborta, hvars lycka jag splittrat; hon förlåter allt,
men henne fruktar jag dock mest; hon är så helig, så ren, att
jag känner mig böjd i stoftet inför henne. Jag vet ej egentligen,
hvad Guds englar så der hafva att göra här nere bland oss andra
stackare; de blott genera oss och visa oss huru små vi äro. —
Det behöfs blott en smula mod för att tömma det här», sade han
ändtligen, och tog opp en liten flaska, som han satte på bordet.
Den innehöll en brun, lättflytande vätska, som perlade sig, då han
skakade den. «Jag har behöft tjugu glas, för att kunna bli glad
några timmar och glömma mina bekymmer», sade han, «men af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
