Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta behöfs bara en matsked, för att glömma allt och slumra i
ro från alla sorger. Man skall ju ändå en gång dö, och om man
besinnar saken rätt, så äro de fleste sjelfmördare; en äter ihjel
sig, en annan dricker sig till döds, en tredje inbillar sig vara sjuk
och botar sig i grafven — nå väl, är det då så fasligt att döda
sig sjelf, när spelet ändå är förloradt.»
Han sjönk i djupa tankar, de voro dunkla ooh orediga; men
de dansade som spöken genom hans hjerna och ropade: skynda 1
skynda 1 vanäran, förbannelsen, hånet, fattigdomen och förnedringen
vänta dig, skynda! skynda! — drick ur och hämnas på din mor;
då måste hon återkalla förbannelsen och älska dig.
Snart var det tyst på kammaren, och patronessan, hvars
lyssnande öra ej förnam ett enda ljud, tackade Gud, att hennes son
sof lugnt.
Klockan var redan tio andra dagen, och ännu sof unga
patron deroppe, klockan slog elfva, tolf, visaren skred på ett; ännu
låg han i en djup sömn och snarkade.
Pajtronessan hade ej velat väcka honom, ty hon visste att han
vakat länge och att förtviflan uttömt hans krafter; men när
klockan slog ett, befallde hon betjenten att väcka honom och säga,
att patronessan ville tala med honom.
Efter några minuters bortovaro återkom betjenten blek och
darrande.
»Herre Gud, patronessa 1 det är aldrig riktigt med unga
patrons sömn, han vill inte vakna, huru än jag ropar ooh skakar
honom.»
«Adolf! Gud i himlen förbarme sig, hur är dptP» ropade
modren i ångest och störtade uppför trappan. »AdolfI Adolf! det
är jag!» skrek hon i förtviflan och försökte lyfta honom opp och
skaka honom vaken, men tung och slapp föll han tillbaka på
hufvudkudden.
«Far efter läkaren, fort! fort! mycket fort! flyg! — se så!»
ropade patronessan ooh stänkte vatten på sin sofvande älsklings
panna; men ej en mine förändrade sig i det uppblåsta, rödfläckiga
anletet, på hvilket svetten perlade fram genom hvaije por.
Patronessan fattade i honom med förtviflan* raseri och ruskade honoar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
