Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ffvakna, Adolf, gör dig inte till, skräm mig ej till döds, jag
för-l&ter dig, jag skall betala allt, Adolfl Adolf! hör blott, det är
mamma! det är din stackars mamma som ropar.»
Folket stod imedlertid omkring den sorgliga gruppen, betaget
af den djupaste förskräckelse. Patronessan hade ej märkt, att der
funnos flere än hon sjelf och hennes son; men lik en tigrinna,
som ligger öfver sin unge, den man dödat, kastade hon sina vilda
ögon omkring sig för att söka hjelp. D& märkte hon de and,re,
ooh en idé sprang opp som en kalla i öknen för den, som h&ller
p& att dö af törst.
crHör på», sade hon, aspring ner till Skogstorpet och bed
Hedda komma hit — se s&, ut allihop.»
De lydde, liksom om de fruktat att den arma modren skulle
kunnat i ett ögonblick förvandla sig till ett vilddjur och straffa
dem, om de ej lydt.
«Hedda Glans kommer hit», sade hon; «Adolf! hör du?
Hedda Glans, det är ju den enda du älskat och aktat högre än dig
sjelf — hon kommer, vakna, gosse! se så, vakna, gosse!» bad hon
i ångest. Så satt hon hos sin son och än bad, än förtviflade,
ända till dess Hedda steg in i rummet.
Hon var blek som vanligt, samma marmoransigte, som det,
då hon satte sin lilla flicka på sadelknappen och i sitt hjerta slet
det sista bandet, som ännu höll anden qvar.
Den bleka, sköna qvinnan sväfvade fram till sängen och
lutade sig ner öfver den sofvande. «Adolf! Adolf! min
barndomsvän! vakna», sade hon, med välljudande fastän bruten röst, «det
är Hedda, det är Hedda Glans, som är här.»
Liksom dessa ord varit en trollformel, smålog den sofvande,
det var ett drag af barnslig fröjd, som flög öfver det intetsägande
anletet. Sömndiycken hade ej varit tillräcklig att döda, utan
endast att söfva, och dess verkan var nu nära sitt slut.
«Han hör dig, himmelens engel», ropade patronessan, »tröttna
inte, tröttna inte, Hedda, väck honom, så att jag får igen min son.»
Och Hedda än ropade och än hviskade i hans Öra, till dess
han ändtligen slog opp ögonen; han såg länge stillatigande p&
Hedda, men svarade henne icke; slutligen hviskade han:
«Det är således du, Hedda, hu! det är fasligt hvad mitt
hufvud spränger; jaså, du är också här; jag förstår, jag försttr, nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
