Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Läkaren kom på eftermiddagen; han var en af Adolf Fängers
gamla vänner, och den sjuke igenkände honom genast.
»Således äfven du!»* sade han skrattande, »man råkar många
goda vänner här; vet du, jag dog helt tvärt, jag somnade, och
stjemorna stego in genom fönstret till mig och bliokade mig ända
in i ögonen — rätt granna ljus, vet du hvad det är, de der
stjer-norna? jo, ser du, i himlen går det till som på landet: de salige
gå med hvar sitt bloss i handen till julottan deroppe, vintergatan
är stora kyrkvägen, förstår du, och när de komma fram till kyrkan
kasta de alla sina bloss tillhopa till ett bål — och der tändes en
sol och den brinner, så att det blir dager på jorden. Det der allt
är besynnerligt i början.»
»Men, Fänger», sade läkaren, »ser du, nu är det ju dag ocb
du är ju på jorden.»
«Ja, ser du», återtog den vansinnige och skrattade
medömk-samt åt sin väns okunnighet, »ser du, bålet brinner; men i natt
så gingo de med bloss, och en hel barnskara kom in till mig
genom fönstret med ett bloss hvardera, och de togo mig med sig;
det gungade fram i rymden, så lätt, så luftigt; byar och städer,
sjöar och haf, skogar och slätter lågo djupt under mina fötter,
men stjernorna växte allt mer och mer, och slutligen kom jag hit,
såg Guds kyrka ooh ville dit; men då låg der en smal bro
mellan mig ooh henne, — de små barnen sprungo som killingar öfver
den svigtande bron och skrattade och lekte på branten af
eldgapet; men jag hade intet bloss, ooh derföre måste jag bli utanför.»
«Huru länge skall du blifva der, gode Fänger?» frågade
läkaren, som sökte lämpa sig efter den olyckliges tankegång.
«Huru länge? Jo, ser du, min mor har förbannat mig, hon
måste välsigna mig, jag har gjort Hedda der olycklig och har
gjort hennes barn faderlöst, det måste hjelpas, jag har bedragit
mina borgenärer ooh lemnat en halsjernskonkurs efter mig, ser du!
skulden skall betalas, och slutligen så tog jag lifvet af mig sjelf
— är det så kuijöst, att jag inte kommer in, då du, hedersbror,
inte en gång får den nåden? Du har väl några koleralik på ditt
samvete, och innan de komma oeh tacka dig för besväret, så blir
du väl mitt sällskap i ensligheten. Ha ha ha!»
Läkaren försökte, lika förgäfves som Hedda, att åter reda
hans tankar. Han hade en gång för alla fått den fix» idéen, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
