Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
for sin sons räddning. «Jag skall dock icke svika honom», sade
hon vid sig sjelf, »kosta hvad det kosta vill.»
Hon behöfde nu en rådgifvare, en vän; men hvar kunde hon
finna den? Mamsell Skarpmesser? Hon ryste tillbaka för detta
namn; det var ju hon, som med sin närvaro isade hennes hjerta
for sonens böner och hans förtviflan, det var ju hon, som lagt
hånet och förbannelsen på hennes läppar, och som med osynlig
makt hindrade modershjertat att blifva hvad det fordom var; det
var hon, som lik en magnetklippa, om hvilken de skrockfulle
sjömännen fordom talade, dragit hennes bättre menniska ur sin kosa
och lossat hvaije fogning i hennes själ. Nej, der fanns ingen vän.
Men hvem då? Ingen enda af de gamla vännerna utstodo
mönstringen. Hon fann nu, men också först nu, då hon led af
något annat än sårad fåfänga och öfver en felslagen maktutvidgning,
att alla dessa vänner blott voro parasiter, som icke trifdes på det
vissnande trädet, utan blott lefva af det friskas safter. Hon skref
till prosten Himmelinder, till assessor Melon, till alla sin mans
fordna vänner, till de deltagande gästerna, som så ofta vid hennes
bord tolkat sin aktning och tillgifvenhet; ingen kom; de hade
angelägna embetsforrättningar, husliga affärer och Gud vet hvad,
som hindrade dem att komma ut.
Men Hedda Glans, denna qvinna, hvars hela sällhet, hvars
hela framtid hon krossat af fåfänga och fruktan, liksom barnet
krossar den brokiga masken, som utan att skada någon slår sig i
vågor bland gräset, hon var den enda, som satt qvar och hjelpte
henne att vaka och bedja, och som göt en droppa tröst i
giftbägaren.
»Kära Hedda!» sade patronessan och betraktade den ädla allt
uppoffrande qvinnan med tårfyllda ögon, »du samlar glödande kol
på mitt hufvud, du är faslig i din hämnd, Hedda, men det är rätt
åt mig.»
»Säg ej så», yttrade Hedda med ett fint, englarent smålöje,
»jag hämnas icke på er, ni vet nog ändå huru illa ni gjorde mot
oss; nej! men det måste så vara, jag kan ej annat.»
»Du höll af min stackars Adolf», återtog patronessan, »säg,
du håller af honom liksom jag?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
