Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Åh ja, du f&r min själ ingen välgerning der», yttrade Olof
med ett försmädligt grin; ty denne man var en af dessa, som
älskade status quo, och alla sådane murra som en björn, hvilken
man väcker ur vintersömnen, oaktadt begge sögo på ramarne.
«Ja ser du», yttrade den andre med värma, «det är just så
det bör vara. Herrarne hafva hittills för det mesta, då de vårdat
sig om folket, alltid ställt sig fram som välgörare, liksom vi, de
arbetande, behöfde välgerningar, fastan vi icke behöfva annat än
rätt och jemnt rättvisa. Det är det der välgöreriet, det der
skrytet med uppoffringar för vårt väl, och detta ömkliga pjåk om det
fattiga, förtryckta folket, som gjort oss fattiga och förtryckta. Nej,
det måste komma en tid — hvarken du eller jag lefver väl då,
men det är detsamma — då man begriper att pjunket är onödigt
och välgerningarne likaledes, och det blir, då man förstår att
arbetaren är, genom sin svett och möda, verklig delegare i arbetet,
så i vinst som förlust; och då heter det ej längre: herr — hvad han
se’n heter — är god, är ädel och välgörande för sina underhafvande,
utan herr den och den är en rättvis och klok styresman och
för-lagsman för arbetet, och delar utan skryt och utan pjunk till hvar
och en det han förtjent, hvarken mer eller mindre. Det är inte
egennytta, Olof, och inte välgöreri heller, utan saken är rätt och
slätt, att karlen handlar som en ärlig menniska, i förening med
andra ärliga menniskor, och att alla vinna derpå, utan att behöfva
hvarken gå med håfven efter beröm eller behöfva tacka för maten.»
«Åh ja, det sker väl, när det blir två Thorsdagar i en vecka»,
yttrade Olof; «men nu är det sent, och vi behöfva inte stå här
längre; inte ha vi förtagit oss i dag», tilläde han skrattande, «så
att om vi äro magra, så blir inspektoren eller direktören, aom han
gubevars nu kallas, inte fet på’et heller.»
De begge torprarne skilj des åt, utan att kunna Öfvertyga
hvarandra om annat än att ett hopplöst arbete är så godt som intet,
och att slafven antingen försjunker i apathie eller, väckt, hatar
den som beherrskar honom.
Det är tyst derinne i skogvaktarebostället, månen skiner på
de små rutorna och bryter sig så underligt mot glaset;
qvälldim-man sväfvar som ett flor öfver dalar och slätter, och blott här och
der står en silfverö upp ur dimhafvet, liksom några räddade
punkter i den stora öfversvämningen, en arkipelag med tempel, skogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
