Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett annat af de tillfallen, som afbrot den vanliga
enformigheten, var, då någon, till exempel prostinnan, ty prosten var så
gammal, att han aldrig kom sig ut, eller också kommissariens
hel-sade på. Äfvenväl hände det ibland, att baron på Helleby kom
ridande, för att helsa på komministerns på en stund. Af alla var
baron Stålsköld den, som var mest välkommen i den lilla
korami-nistersgården. Det felades aldrig att han ej hade något artigt att
säga pastorskan eller att han elektriserade pastorn med några
nyheter, som i hans mun fingo dubbelt värde, och lilla Lotta smög
sig så förtroligt intill den gode baronen, att man tydligen kunde
se, att de voro hjertans goda vänner. Baronen hade också stått
fadder åt Lotta och skänkt henne en stor silfverbägare till
fadder-gåfva, hvilken också, då han någon gång kom till Witomta,
fylldes med godt öl och frambars af den lilla guddöttren, som alltid
belönades med en kyss på pannan och några hjertliga ord. Hvaije
familj har sina penater, men baron Stålsköld var den Åkerlindska
familjens skyddsmakt, de älskade honom alla så mycket, att de
till och med ej kommo ihåg, att han var hofmarskalk och
kommendör, de höllo så mycket af honom, att deras känsla väl kunde
kallas kärlek, men ej vördnad — ty detta förrådde genast distans
mellan själarne, och detta fanns ej här.
Pastor Åkerlind var visserligen till sitt yttre ett slags
bond-kaplan i den triviala bemärkelsen, men han hade likväl en mängd
kunskaper, son} han, väfstolarne till trots, ganska flitigt underhöll.
Detta gjorde att han undervist sin Lotta i franska och tyska och
med henne genomgått en ganska bra kurs i historien. Pastorn
talade väl icke franska med synnerlig ledighet, men lyckades ändå
så pass, att han lärt Lotta temligen mycket äfven i det fallet,
och det var honom derföre en synnerlig glädje när baronen på
någon aftonridt konv in och språkade med flickungen på franska.
I början gick det litet trögt att svara, den stackars flickan
rodnade, stannade och stammade i synnerhet, som ofta var händelsen
då pastorskans mine, ledd af sin moderliga fåfänga, inföll med
sitt: «Lotta lilla, svara då baronen, som är så god — jag vet väl
att du plär kunna tala annars» — och dylikt som ännu värre
nedslog modet. Men dessa svårigheter voro snart förbi och Lotta
talade med baronen med allt mera ledighet och säkerhet, till icke
ringa glädje för pastorn, som undervisat henne och pastorskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
