Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
, och rekommendation. Då en yngling kommit att tro på
rekommendationens allmakt, är han redan med ena foten inom
oduglighetens område och kommer snart helt och hållet ditin. Han
tappar i och med detsamma ledtråden till egen duglighet och egen
förmåga, då han griper efter rekommendationernas sköra tråd; han
upphör att arbeta för sig sjelf, då han fikar efter de högas ynnest
och faller gradvis i hänseende till sin inre menniska, om också
yttre makt försöker att rycka honom uppåt på nådens häftyg.
Eör detta landshöfdingen Wilde var en Vördnadsbjudande figur.
Då man såg hans hvita hår, hans höga panna, hans fina leende
och hans stolta gång, skulle man tro att han åldrats med ära och
att intet tryckte den gamla gubbens samvete. Det var likväl icke
så; han hade i sin ungdom varit en roué och hade på ålderdomen
bibehållit något ungdomligt både i sitt utseende, sitt sätt att vara
och sina seder; men passionerna slockna småningom, den ena efter
den audra, och blott snikenheten återstår slutligen hos gubben;
snålheten är den sista af menniskans passioner. Dock hos den
gamle barctaen hade denna antagit en vackrare färg, den visade
sig som spelpassion, en kallelse för sällskapsnöjet i en form, som
skulle inbringa penningar för en man, som i nära femtio år öfvat
sig att blanda kort och blanda bort dem. Han emottog Georg
på det mest förbindliga sätt, och snart hade ynglingen den
tvetydiga hedern att spela med en förnäm man, en man som kunde
göra hans lycka. Georgs kassa var ej stark, men han lyckades
likväl att genom oafbrutet arbete förtjena så mycket, att han
kunde honorera sina hedersskulder hos baronen. Likväl kommo de
verkliga skulderne småningom att blifva efter; han lät leda sig af
sin så kallade vän och hans far, och förskingrade penningar, som
man anförtrott honom.
Vi kunna, utan att nästan behöfva borttaga en bokstaf,
upprepa många ynglingars öde, som lefvat och slutat på samma sätt
som Georg. .
En höstafton smög sig en yngling nedåt Skeppsbron, med ett
knyte under armen; han var klädd i matrosdrägt och steg ombord
på ett skepp. Om natten lättade skeppet ankar och flög med
utbredda segel utåt hafvet.
Andra dagen derefter saknades Georg i sitt verk, och några
dagar derefter visste hela Stockholm att han rymt, sedan han för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
