- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 4. Guvernanten ; Pastors-Adjunkten : Genremålningar /
31

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gumman satte sig att läsa; men så besynnerlig är menniskan,
ej ett anletsdrag förändrades under läsningen; hennes hela själ var
riktad på mannen, och blott en liten del af hennes känsla var
qvar för sonen.

«Det är således förbi med Georg», yttrade hon endast och
lade bort brefvet; «stackars, stackars pappa! Allt», fortfor hon,
«går mot dig; men vår tröst är, när faran är som störst, så är
hjelpen närmast, vi vete, att vår förlossare lefver, och då vi lida
är han nära oss och borttager sorgen.»

«Ja», sade gubben, «jag vet att han är nära mig, att han
snart skall hjelpa mig.»

«Ja, trösta dig vid det», yttrade gumman; «vi skola sälja
silf-ret och betala den skulden; men var lugn, som jag, min gode
gubbe, jag skall läsa Guds ord för dig i natt.»

Och den goda hustrun läste Guds ord hela natten för sin
man, som låg tigande i sängen, med händerna sammanknäppte till
bön; mot morgonen blef han svagare och gumman upphörde att
läsa. Då hon nalkades honom, för att höra hvad han ville, hörde
hon honom läsa en tyst bön för sig sjelf och namnet Wilde
sväf-vade ofta från hans läppar. Han bad Gud för sin sons förförare,
för sin egen mördare; han var bedragen in i det sista ögonblicket
och spillde sin sista bön på en ovärdig. Klockan var fyra och.
solen stack in i . rummet, då tyckte gumman att han på en gång
blef så lugn; Lotta stack sitt lockiga hufvud inom dörren, hennes
röda ögon vittnade att hon gråtit.

«Tystl pappa sofver», hviskade gumman, och sakta på tå
smög sig flickan in i rummet; men solen upplyste snart hela den
lilla kammaren och kastade sina skarpa strålar på den sofvande
gubbens stilla drag; men han sof ändå, den jordiska solen hade
för honom förlorat sin glans.

«Gud, min Gud! pappa är död!» ropade gumman, och
krampaktigt slöto mor och dotter hvarandra i sina armar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/4/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free