Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Det gäller oss», sade han till sin hustru; «det gäller mig
och kanske dig. Hvem skall y&rda barnet?»
Man hörde fördubblade slag på porten och mannen kastade
en blick mellan gardinen, han såg då en trupp folk utanför huset
och märkte, att man ville med våld öppna porten. Då smög han
bort till sin hustru, som till hälften hade upprest sig och 90m
stirrade med förvillade blickar framför sig.
»Farväl!» hviskade han, »farväl, Marie, jag går till döden, jag
igenkänner mina mördare.» Han tryckte en kyss p& sin hustrus
stumma läppar och en på hennes panna, som var höljd af kall
svett; derefter tog han upp barnet, som gret, och slöt det i sina
armar — han sade intet, men gret öfver barnet. Slagen på
porten ökade sig, dörrarne kunde springa upp och mördarhopen störta
in till hans hustru och barn, och nu lade han sin gosse i vaggan
och skyndade ner beslutsam. Han öppnade porten.
»Ar medborgaren Ferron hemma?» frågade man honom.
»Ja, här är jag», svarade han djerft, «hvad viljen I?»
«Ah, det skall du nog få se!» yttrade en rå stämma bredvid
honom; »kora med, se så, gå!»
Nu gick hopen derifrån och släpade de Ferron med sig;
samma natt ställdes han inför revolutiontribunalet, anklagad såsom
kontrarevolutionär, och dömdes till guillotinen. Klockan tio den
andra förmiddagen föll hans hufvud.
Vid samma tid öppnade fru de Ferron ögonen ur en lång
och pinsam vanmakt och blickade omkring sig, liksom fasorna
under den förflutna natten endast varit en dröm; gardinerne voro
nere och den mulna himmelen utanför kastade sparsamt ljus dit
in; hennes gosse var tyst, ban sof, den lille. Med outsäglig möda
kröp hon upp ur sängen och lyftade på gardinen, en gråhvit
dager strömmade in i det ödsliga rummet. Hon betraktade sitt barn;
det hade fragga kring munnen, hon skulle aftorka den: barnet var
kallt, hennes lille gosse hade somnat för evtgt. Då klarnade på
en gång nattens händelser för henne; hon hade hittills ansett dem
för en elak feberdröm, men nu blef det klart att allt var sanut
— utan man och utan barn, det var en tanke, som grep henne
om hjertat och sammanpressade det. Naturen är en god moder,
hon låter sitt barn slumra in, när det lider, sjelfva smärtan
spänner själens strängar, icke så, att de springa af, utan blott så, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
