- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 4. Guvernanten ; Pastors-Adjunkten : Genremålningar /
71

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ligen vackert, det ar romantiskt -t- «Uer hur? — Nej, god natt
med dig, min vän, sof väl, ty detta bref kommer fram vid
middagstiden, det vet jag. r

Din Fritz Wildbasare.

.....................XIII.

Skpddsengélii*

Unga baron Wilde promenerade en afton i parken,
guvernanten var pä ett besök hos sin mor och ma bonne, och nu gick
baronen och gensköt henne då hon skulle komma hem. Månen sken
klar på himlahvalfvet och dess. strålar darrade på sjöns spegel,
ungefär som unga baronen beskrifvit det i sitt bref; då. såg han
på afstånd en gående menniska, hon nalkades, det var Lotta.

Hon var nu dubbelt skön, ty den hastiga gången hade jagat
en starkare rodnad på hennes kinder* «Jag är lycklig, att träffa
en likstämmig själ, då jag här går och njuter af den höga
naturen; det är en skön aftom>, så yttrade baronen då han märkte
mamsell Åkerlind. «Ja, i sanning skön», svatade hon och kastade
en blick utåt sjön och de mörka löfmassorna, som stego upp på
andra sidan. «Jag vet», sade, baronen, «att ni är ensam här i
huset, ensam känslig för det goda och sköna, lider ni icke? ni
har ju förtroende för en vän till er bror — förlåt mig, mamsell,
jag borde icke nämna, detta namn, det sårar er känsla.»

«Nej, visst icke, herr baron, der väcker blott upp min
tacksamhet för kanske hans enda vän.»

«Säg ej så, mamsell», sade baronen med liksom bruten röst,
øom jag kunnat rädda honom, o! huru geraa hade jag ej velat
det; men, mamsell, jag har så mycket ,att säga er; har ni förtro?
ende till mig?»

«Ja, herr baron, jag tror er», sade flickan med en lätt
darr-ning på rösten, «ni var min brors ende vän, min far välsignade
er i sin dödsstund, — en döendes välsignelse tränger till himlen
och derifrån åter till den välsignades hjgrta— jag måste tro er.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/4/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free