Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty allt andades nöje och harmoni, och de föreföllo desto roligare,
som de sällan kommo på.
Men den, som mest förändrat sig, var fröken Adelaide, en
fullväxt, adertonårig flicka, med blygsamma blickar och
rosenkin-defr. Hon var en personifikation af fromhet, sammangjuten med
ungdomlig glädje; hon var from, var mild och djupt religiös, men
utan all surmulenhet, utan en enda skugga af svårmod, som så
ofta utmärka dem, som vandra här i sorgedalen: hon var glad,
men ändå from. — Det är en konst, som man får lära sig af
eng-larne, som fröjdas i fromhet; det är också endast en ung flicka,
som på en gång kan vara from och glad, ty hon fruktar ännu ej
liftets vexlingar.
Äfven mamsell Åkerlind hade förändrat sig, ty hon hade upp*
nått sina tjuguåtta år; detta är en stor förändring hos en flicka.
Hennes första ungdomsfägring hade till en del flytt, den fordna
friskheten, den fordna lättrörligheten hade lemnat rum åt en viss
vekhet och en viss värdighet förenade. Hon var ännu alltid be*
haglig, men vacker var hon ej mera: ungdomens ros hade ntblom*
mat och bladen bleknat. Vi fästa oss så mycket vid qvinnans
efemeriska skönhet, vid ungdomen och det behag, den har med
sig, vi tyckas fordra, att hennes uppfostran bör bilda henne for
en lysande, men kort period, och vilja ej tilldela qvinnan andra
kunskaper än sådana, med hvilka hon kan upphöja glansen af sina
så blommiga dagar; vi tyckas anse hennes roll utspelad, då
fägringen försvinner — så tänka männen i allmänhet, som blott se
till ytan; men qvinnans skönaste roll, den, som djupast ingriper
i samhällsliftet, börjar just, då hennes blomningsperiod håller på
att sluta, då hon blir maka och mor och uppfostrarinna för ett
slägte, som i en kommande tid skall fortlefva och, driften af den
kraft det fått i fädernehemmet, gå sin bana genom verlden.1 Äfven
för den ogifta qvinnan är blomningstidens slut en vigtig
hvilopunkt; då först blir hon lugn nog att med fast blick betrakta sin
egen ställning till dem, som omgifva henne; hon blir nu först i
stånd att leda andra, hon blir en nyttig, en älskad
samhällsmedlem. Fruntimrens ofta förvända uppfostran gör likväl, att denna
period senare inträder, än den borde, att de anse sig för barn och
för unga flickor, när redan den första vårblomningen är förbi. Det
är ett olyckligt misstag att vilja vara flicka på bekostnad af sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
