Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vet mamsell, jag bar aldrig tålt folk, som ej trifves hemma, utan
reser och »flackar» beständigt på landsvägarne.»
Mamsell Åkerlind var for mycket beskedlig att påminna den
gode majoren, att han sjelf ej länge sedan varit en sådan person;
hon teg.
»Mamsell tiger», yttrade majoren, «kanske jag icke har rätt;
men se efter, mamsell, se efter, att han icke fär tala vid flickan.»
»Det är svårt att vara spion», svarade mamsellen, «och
dessutom träffar löjtnanten aldrig fröken ensam, hon är alltid i
majorskane sällskap.»
»Jaha, det är just det befängda; hustru min är alldeles blind
för den der —»
1 detsamma inträdde löjtnanten; han såg ej så upprymd ut,
som vanligt, han till och med hade någonting förläget tecknadt i
anletsdragen.
«Hm, hm», mumlade majoren — »ja, goda mamsell, kom ihåg
det jag sagt», yttrade han till Lotta, som lemnade rummet —
»mjuka tjenare, herr löjtnant! hur gick det med quatre mainen?»
»Ganska bra», sade löjtnanten. «Men, herr major, jag
kommer nu till er i ett vigtigt ärende.»
»Hm, hm — ja så, kan jag vara till tjenst, mycket gerna.»
»Jag har vistats i ert hus nu i nära sex veckor», började
löjtnanten, »ni har bemött mig som en far och —»
«Ja så — åh ja, derom skola vi ej tala, herr löjtnant»,
inföll majoren, lika förlägen, som hans gäst tycktes vara.
»Jag har känt mig så lycklig här», fortfor löjtnanten och slog
ner ögonen, som en jungfru.
»Ja så, det gläder mig», yttrade majoren och slog också ner
ögonen.
«Jag har en bön hos er, herr major, en bön, hvarpå min
lef-nads lycka beror.»
Nu började håren resa sig på majorens hufvud af
förskräckelse, att frågan kunde vara om hans dotter; men han
trankilise-rade sig genast, då han betänkte, att den unge mannen kunde
behöfva låna penningar.
ccJa så, hvarmed kan jag vara till tjenst?» blef derföre frågan.
»Herr major», yttrade löjtnanten slutligen med ett tvunget
skratt, »detta duger min själ ieke; jag kan icke preludiera, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
